Nätläkarna – ett hot mot läkaretiken

Under senare år har allvarliga läkaretiska övertramp skett inom svensk sjukvård. Ett aktuellt exempel är de nätläkarverksamheter som uteslutande bedriver digital vård och som växer lavinartat.

I Stockholms tunnelbana fann jag under julruschen 4–5 reklamaffischer för ett nätläkarföretag uppsatta i vagnarna. Affischerna visar en läkare i vit rock med ett stetoskop runt halsen, trots att stetoskop inte kan användas och vit rock inte behövs i digital vård.

Annonskampanjer av denna typ strider mot Läkarförbundets etiska regel nr 19 om att läkaren ska avhålla sig från påträngande marknadsföring.

En annan läkaretisk regel (nr 8) anger att »Läkaren ska inte utan undersökning eller annan tillräcklig kunskap om patienten ge råd eller behandling.« I det digitala mötet kan läkaren inte göra en kroppslig undersökning av patienten som att palpera lever eller lymfkörtlar, inte heller med stetoskop lyssna på hjärta, lungor eller använda knackning (perkussion) med hjälp av hand och fingrar.

I min kliniska utbildning var kroppsundersökningar centrala utbildningsmoment. För att som blivande läkare uppnå en god klinisk skicklighet i undersökningar av människokroppens olika delar behövs flera års träning. Syftet är att kunna ställa rätt diagnos för att kunna ge rätt behandling.

Framlidna professorn i idé- och lärdomshistoria Karin Johannisson understryker i sin bok »Tecknen. Läkaren och konsten att läsa kroppar« att »läkarens kroppsliga möte med patienten är utgångspunkten i all medicinsk praktik« [1].

Andra läkaretiska regler som nätläkarverksamheterna riskerar att komma i konflikt med är nr 17, att läkaren ska bidra till att medicinska resurser används på bästa sätt till gagn för patienterna, och nr 18, att läkaren inte får låta sig påverkas av otillbörligt förvärvsbegär.

Etiken har ofta kommit bort i de marknadsekonomiska påfrestningar som svensk sjukvård under lång tid utsatts för. En forskningsrapport visar att den har en mycket svag ställning inom ledning och styrning av hälso- och sjukvården inom Stockholms läns landsting [2, 3].

Etikern Axel Carlberg betonar [4] att medicinsk etik är inbäddad i läkarens praxis men att ämnet numera förflyttats från yrkesetik och läkarnas vardag till kontroversiella ämnen som fosterdiagnostik, organtransplantationer, eutanasi med mera. Externa experter som filosofer, teologer och jurister har därmed kommit att dominera den medicinetiska debatten. Att läkarna uppfattar etiker som »experter« kan vara en av flera tänkbara förklaringar till att vi inte varit mer pådrivande i att »formulera medicinsk etik som en läkaretik« [4].  

All vård börjar med ett möte, som speciellt första gången bör vara fysiskt. Patienten befinner i en beroendeställning till läkaren, vilket gör läkaryrket till ett moraliskt yrke [5, 6]. Det första mötet leder genom samtal och kroppsundersökning förhoppningsvis till att det uppstår en ömsesidig tillit mellan patient och läkare.

Clarence Blomquist – medicinetikens pionjär i Sverige – har skrivit att det i årtusenden funnits regler om läkarens förhållande till sin patient [7]. Läkarna har tagit på sig rollen att kontrollera sig själva. Ju mer effektiv denna kontroll är, desto mindre anledning för samhället att ingripa och ju mer dessa regler överensstämmer med allmänhetens krav, desto större blir förtroendet för läkarkåren [7].

Jag håller med, men vill tillägga att ibland respekterar inte ansvariga politiker och tjänstemän gällande läkaretiska regler. Då måste läkarna säga ifrån vilket sällan sker. 

Vi måste värna om läkaretiken och se till att Läkarförbundets etiska regler efterföljs. Dessutom bör Läkarförbundets ledning vaka över sina egna etiska regler och »skrika till« när dessa överträds, som är fallet med de nätläkarverksamheter som uteslutande bedriver digital vård.