Vårdpersonal bör vara öppna för att dra nytta av e-hälsa

E-hälsa är system som stödjer patientens möte med vården genom att exempelvis utbyta information digitalt på ett bättre sätt (Journal på nätet, Nationell patientöversikt, fråga–svarstjänster, elektroniska remisser, kliniska beslutsstöd med mera).

Det kan också vara system som kan sortera fram symtom och vägleda till rätt vårdnivå, presentera problem och kopplingar till tidigare historik och möjliga behandlingar, påminna om ovanliga diagnoser och risker, fånga en strukturerad dokumentation och återkoppla utfall till nästa kontakt. Mellan kontakterna kan e-hälsa hjälpa patienten att justera sin behandling efter behov samt dokumentera effekterna av detta. Om ytterligare åtgärder behövs kan patient och vårdpersonal uppmärksammas på det och få kontakt med varandra på nya sätt.

Patientens ställning kan stärkas genom e-hälsa. Patienten kan få lämna delar av sin berättelse i förväg, rapportera symtom och ta del av information redan innan ett möte. Efteråt kan uppföljning av behandling och symtom ske, och information kan upprepas och förtydligas. Det blir enklare för patienten att ställa frågor och få svar. Vid behov kan närstående eller resurspersoner finnas med på distans.

Genom att utnyttja e-hälsa smart kan de fysiska mötena i vården kompletteras i stället för att bara ersättas. Telemedicin eller vård på distans kan i vissa situationer ersätta ett fysiskt möte. Rätt använt kan det spara tid både för patienten, närstående och vården. Multiprofessionella bedömningar i samråd med patient och närstående i hemmet blir enklare att genomföra. 

Vid det fysiska mötet kan fokus ligga på de känsligare delarna av samtalet och på kroppsundersökningen. Onödiga moment behöver inte distrahera från det personliga mötet. Samtidigt kan patienter som inte behöver ett fysiskt möte, eller där delar av vården kan ges på distans, erbjudas telemedicin.

I dag präglas bilden av e-hälsa ofta av de brister vi upplever i patientjournaler och av en intensiv marknadsföring av privata nätläkare för enklare tillstånd. E-hälsa upplevs då lätt som ett hot mot det man som läkare ser som viktigast – tiden för det personliga mötet med patienten – i stället för som ett möjligt stöd för detta. Det hela kompliceras av ersättningssystem som premierar tillgänglighet via en viss teknik men inte ger tillräckligt stöd till utveckling av de egna arbetssätten.

Vi i vården måste använda våra kunskaper och vår strävan efter förbättring till att

• ta ställning till hur vi tillsammans med patienterna kan använda e-hälsa för att värna det som är viktigast i vården,
• ta utrymme i debatten och föra fram dessa synpunkter,
• ställa krav på evidens för nya verktyg och, när sådan saknas, krav på uppföljning av hur de påverkar vården,
• ställa krav på beslutsfattare att leda utvecklingen mot e-hälsa i dialog med hälso- och sjukvårdspersonal som möter patienter och närstående, samt
• ställa krav på genomtänkta ersättningssystem.

Vi måste delta aktivt i de teknikskiften som behövs och vara öppna för att dra nytta av e-hälsa och arbetssätt som kan göra vården bättre och säkrare. Ställer vi krav på att andra ska skapa bättre IT-lösningar åt oss måste vi också börja använda e-hälsa för att förbättra vården, och finna nya och ibland kanske oväntade sätt att tillsammans med patienten använda den nya tekniken för patientens bästa.