Hur är det egentligen att läsa på läkarprogrammet? Det funderade jag (AB) mycket på mellan sommarens antagningsbesked och min första dag på Sahlgrenska akademin. Förväntningarna är höga när det gäller en utbildning med så höga krav på både sökande och studerande. Det borde väl vara helt naturligt att själv kunna ställa höga krav på en institution som kräver så mycket av dig? Men besvikelserna har tyvärr hopat sig.

Redan första dagen på första terminen fick vi höra om överintaget som Sahlgrenska akademin förlitar sig på för att motverka dalande resultat och en beryktad läkarbrist. Fler studenter än det finns resurser att utbilda tas in, med antagandet att antalet kommer att sjunka med tiden.

När drygt 140 studenter skulle få plats i en sal avsedd för 120 personer fick många sitta på golvet. Vid andra tillfällen har föreläsare tvingats föreläsa för två salar samtidigt via streaming, och under laborationer spenderas ofta mer tid på att stå i kö till maskiner och verktyg än på att laborera. Detta har påverkat hela klassen. Att debatten om överflödet av examinerade läkare kontra bristen på AT-platser pågick parallellt med detta fick det hela att kännas ännu mer absurt.

Även studenter på högre terminer reagerar på den dåliga arbetsmiljön. Förutom bristen på tillräckligt stora salar drabbas de även under praktiken, då antalet studenter vuxit mycket fortare än antalet handledare. Det leder till att de inte kan missa ett enda praktiskt moment, då samtliga moment i kliniken är obligatoriska och det finns för få ersättningstillfällen trots att antalet studenter i de högre klasserna är mindre än i de nya klasserna. Detta gör att min entusiasm inför senare kliniska moment blandas med en betydande bävan.

Fastighetsägaren Akademiska Hus har publicerat en mycket vag framtidsplan för campus utan minsta antydan till en tidsplan utöver abstrakta mål som ska uppnås till 2040. Det är ändå mer än vad Göteborgs universitet lyckats prestera, samtidigt som intaget ökar för varje termin och naturvetenskapliga fakultetsstyrelsen planerar att flytta in ännu fler program i lokaler som redan är fyllda till bristningsgränsen. Trots alla uppoffringar som studenter och föreläsare tvingas till förbättras inte situationen, och resultaten fortsätter att dala i takt med att studiemiljön försämras.

Nu får det räcka, snälla. Det är dags att acceptera att överintaget inte fungerar utan till och med förvärrar läget. Återgå till ett intag det finns resurser till innan mer skada åsamkas studenterna och deras studier. Det finns ingen skam i att erkänna misstag och omprioritera. Möjligheterna multipliceras om resurser som spenderas på överintag kan omfördelas. En utbyggd läkarutbildning har stor potential, men då måste lokaler, material, lärare och handledare dimensioneras efter de nya förutsättningarna.

Med tanke på att det råder läkarbrist inom många specialiteter (och att det behövs en utbyggd primärvård med fler specialister i allmänmedicin så att människor kan få en fast läkarkontakt) är väl en god och stimulerande studiemiljö det minsta man kan begära? Som blivande läkare kommer vi i framtiden att ta ett stort ansvar för att skapa tillgänglighet och kontinuitet i vården, och för patientsäkerheten. Vi ska också försöka minska överbeläggningar och vårdköer. Vem axlar ansvaret för att ge oss hyggliga förutsättningar att klara målen? Vi vill ha svar!

Läs Sahlgrenska akademins svar.