Användandet av bältesläggning har börjat diskuteras, inte minst efter en tragisk händelse då en ung man avled i samband med att han var lagd i bälte under tvångsvård.

För cirka 20 år sedan fanns fem barn- och ungdomspsykiatriska (BUP) och ett 20-tal vuxenpsykiatriska kliniker med slutenvård i Stockholms läns landsting (SLL). Alla kliniker utom en använde bältesläggning i olika frekvens och omfattning. Tvångsåtgärden anses fortfarande nödvändig i särskilda fall när patienter är mycket våldsamma och en fara för sig själva eller omgivningen. Den BUP-klinik som inte använde bältesläggning vårdade patienter enligt såväl LPT (lag om psykiatrisk tvångsvård) som LRV (lag om rättspsykiatrisk vård) och hade inte ens en bältessäng.

Hur kunde man då vårda psykotiska, våldsamma, självskadande och utåtagerande ungdomar som bedömdes som farliga för sig själva och omgivningen utan bältesläggning? Svaret är som oftast att det handlade om miljö och innehåll.

Lokalerna var anpassade för ändamålet. Byggnaden och miljön var inte sjukhusanknuten och inte sjukhuslik, och sannolikt därför något mindre skrämmande för ungdomarna. Inom kliniken fanns skolverksamhet, sjukgymnast och arbetsterapeut, och alla intagna ungdomar erbjöds psykoterapi. Terapeutisk miljö, miljöterapi, familjeterapi med mera var också en självklar del av behandlingen. Farmakologisk behandling användes, men inte alls i samma utsträckning som nu.

Problem med våldsutbrott löstes med fasthållning i stället för bältesläggning (fasthållning hade länge använts på Island, där bältesläggning förbjöds 1933). Det diskuterades dock flitigt inom kliniken om fasthållning är en lika eller till och med mer integritetskränkande metod, men trots att den kräver mer av personalen föredrogs den. Ungdomar som kom till kliniken (som ofta legat i bälte på andra ställen) var vanligtvis av samma åsikt.

Tyvärr hann verksamheten inte utvärderas. Datainsamling pågick samtidigt som en stor strukturomvandling av BUP inom SLL ledde till att den bältesfria kliniken bokstavligen jämnades med marken. Kliniken försvann, och med den dess metoder. 

Med detta vill jag visa att man i en annan tid, med en annan ideologi, kunde arbeta på ett visserligen mer tidsödande men även mer humant och förtroendeskapande sätt, vilket betalade sig i slutändan och ledde till resultat som var mer tillfredsställande för alla inblandade. Nu har kravet på effektivitet dödat en god och relativt human psykiatri och ersatt den med en verksamhet som, under förevändning att vara effektiv och evidensbaserad, blir alltmer inhuman.

I förlängningen är detta en del av det systemfel som lett till personalbristen inom sjukvården i allmänhet och den horribla läkarbristen inom psykiatrin.