Nej, jag har – vilket Tomas Bremell skriver i ett debattinlägg i Läkartidningen (se länk i slutet av artikeln, red anm) – inte glömt den medicinska kunskapsutvecklingen eller betydelsen av specialiserad kunskap i min analys [1].

Tvärtom. Just därför behövs en bred och flexibel utbildning fram till specialistkompetens. Därefter är utvecklingen av specialiserad kunskap självklar i den praktiska sjukvården, vilket illustreras väl av Tomas Bremells exempel. Kunskap och beslutsunderlag är dessutom mer tillgängliga än tidigare, och expertens kompetens kan därmed komma fler än de egna patienterna till godo. Även kunskapsutvecklingen är numera en uppgift för hela hälso- och sjukvårdssystemet, med vetenskaplig ledning från universitetssjukvården.

I ett långsiktigt perspektiv bör vi organisera utbildningen av läkare som ska fungera i framtidens hälso- och sjukvård så att vi flexibelt och med rätt dimensionering kan tillgodose de samlade behoven och skapa förutsättningar för läkaren att ändra inriktning flera gånger under yrkeslivet i den allt snabbare medicinska utvecklingen.

Mitt fokus är den långsiktiga effekten av grundutbildningen och vidareutbildningen till specialist, inte hur hälso- och sjukvården organiseras i dag. Om vi ska klara den långsiktiga kompetensförsörjningen måste utbildningen möjliggöra anställning i hela landet och även internationellt, samtidigt som den utgör en plattform för vidare utveckling och specialisering beroende på verksamhetens behov.

Jag tror inte att detta går att tillgodose om ST resulterar i många, från början smala och mycket specifika kompetenser. Vi behöver föra en diskussion om hur många specialiteter som är ändamålsenliga i ST-systemet, vilket är en annan fråga än hur sjukvården organiseras för att tillgodose det nödvändiga behovet av specialiserad kunskap.

Den fortsatta formaliserade specialiseringen kan med betydligt fler inriktningar än i dag tillgodoses genom ett professionsstyrt certifieringssystem, i enlighet med EU:s direktiv.  Hur många specialiteter som behövs som ingångsvärden i hälso- och sjukvårdssystemet kräver en ingående analys. Ingen sitter i dag på svaret.

Att jag lyfter detta har självfallet inget att göra med det konstitutionella förändringsarbete som pågår inom Svenska läkaresällskapet (SLS) med inriktning mot att göra sektionerna till medlemmar och SLS till en mera uttalad »förening för föreningar«.

SLS grundläggande uppgift är att stimulera och vara en arena för professionsdriven debatt om förutsättningarna för bästa möjliga hälsa och sjukvård. Då måste vi ibland våga utmana rådande ordning. Vem ska annars ta den rollen? 

En generalistbemannad bas för tillgänglighet, volym, samordning och kontinuitet i samverkan med specialiserade enheter vars kunskap görs direkt tillgänglig för vissa patientkategorier, men också digitalt för hela systemet, kan möjliggöra en sådan utveckling. Det är bara genom en fungerande helhetslösning vi kan uppnå en behovsbaserad jämlik hälso- och sjukvård.

Läs Tomas Bremells inlägg:

Medicinsk utveckling styr sjukvården