Stefan Lindgren, ordförande i Svenska läkaresällskapet (SLS), lägger i en medicinsk kommentar i Läkartidningen [1] fram teser om hur framtidens vård ser ut och vilka krav som ställs på läkarutbildningen. Han baserar sin framtidsvy på förändringar i demografi, migration och klimat/miljö och föreslår en läkarutbildning baserad på generalistbaserad kompetens och en specialitetsordning med färre och bredare specialiteter än i dag.
Han har därmed glömt den viktigaste faktorn vad gäller framtidens sjukvård – den medicinska utvecklingen. Diagnostik, behandling och kunskap om molekylära orsaker till sjukdom utvecklas på ett fantastiskt sätt och ger oss en helt ny sjukvård. Det är direkt missvisande att lägga fram en framtidsprognos utan att ta i beaktande den medicinska kunskapsutvecklingen.
Reumatologi var tidigare en rehabiliterande specialitet med omfattande support från fysioterapi, arbetsterapi, kurator och ortopedi. I dag tar reumatologin hand om inflammatoriska sjukdomar oavsett organ med läkemedel som bromsar eller helt hejdar sjukdomsmanifestationer. Ny kunskap inom molekylärbiologi/immunologi har lett till förbättrad diagnostik och prognostik, bättre undersökningsmetoder och riktade immunologiska behandlingar. Nya terapier kommer varje år.
Hjärtinfarktvården präglades på 1970-talet av sängläge, långsam stegvis mobilisering och hög dödlighet. I dag drivs denna vård genom snabb intervention där hotat myokard räddas och dödligheten har sänkts radikalt. Medicinsk utveckling har ändrat såväl kompetensbehov som organisation av vården.
Cancervården utvecklas med en ökad andel immunologiska behandlingsmöjligheter baserade på cancertyp och på individens immunförsvar.
Gnisslande röntgenskåp har ersatts av DT, MR, ultraljud etc, vilka visas med alltmer förfinad digital bearbetning och med möjligheter att sända bilder vart som helst.
Flödet av nya läkemedel behöver hanteras med stor effekt till så liten risk och kostnad som möjligt.
Vi är bara i början av en teknologisk, digital och molekylär framtid. Den viktigaste faktorn för sjukvårdsutvecklingen är alltså den medicinska kunskapsutvecklingen.
Med dessa utgångspunkter är det märkligt att prata om att alla läkare behöver mer generalistkompetens. Tvärtom föreligger ökade krav på specialkunskap – inte färre och bredare specialiteter.
Stefan Lindgren uttrycker sig som ordförande för SLS. Vill SLS ha färre och bredare specialiteter?
SLS arbetar med målet att år 2020 ha specialitetsföreningarna som medlemmar och med respektive förenings egna medlemmar kollektivanslutna (tvångsanslutna) till SLS. Men detta kräver respektive specialitetsförenings godkännande. Vill specialitetsföreningar stödja ett sällskap som hotar att verka för nedläggning av specialiteten?
Stefan Lindgren öppnar upp för ett mer flödesbaserat arbetssätt. Han pratar om specialitetsfamiljer och utsuddade klinikbegrepp (NKS?). Men bra patientvård förutsätter ordning och reda och inte kaos.
Läkarlegitimation och specialistkompetens är överförbara inom EU. Vår sjukvård måste vara kongruent med övriga Europa vad gäller specialitetsindelning och organisation. I dag finns en värdefull invandring av EU-läkare till Sverige. Organisation i flöden och hemsnickrad specialitetsindelning kommer att försvåra såväl migration som rekrytering.
Det finns en lösning på Stefan Lindgrens vånda vad gäller brist på generalistkompetens – nämligen att generalistspecialiteterna själva tar ansvar! I dag finns tre generalistspecialiteter.
Slå ihop ST-utbildningen till en specialistutbildning med tre vägar för de sista årens utbildning. Det skulle möjliggöra för generalisten (allmänläkaren, geriatrikern, invärtesmedicinaren) att under ett långt läkarliv kunna tjänstgöra på vårdcentral, äldrevård, medicinklinik med flera. Men försök inte försämra specialkompetensen inom alla de specialiteter där patienterna har ett ökat behov av ny och specialiserad kunskap.
Läs repliken: