Jag fick ett personligt brev häromdagen som inleddes med »Kära läkare«. Det kom från ett hyrläkarföretag till min hemadress. I brevet erbjuds korttidsvikariat i Norge mot en ersättning av 145 000–170 000 svenska kronor i månaden.
Jag tillfrågas om jag har »mycket kompledighet att ta ut, semester eller bara vill testa något nytt och få nya erfarenheter? Våra läkare tycker att det är befriande att få mer tid för människor och den värdefulla fritiden. Som vikarie får du mera tid för dina patienter och färre administrativa uppgifter. Kanske har du saknat just detta i ditt fasta arbete som läkare?«
Företaget synes inte vara medvetet om att semester och jourkomp är avsedda för återhämtning med tid för människor och värdefull fritid. Att nappa på erbjudandet är inte aktuellt för egen del, även om det säkert är en god affärsidé utifrån egenintressets snäva perspektiv.
Hyrläkarverksamheten går ut på att göra vinst på en personalbrist som accentueras av att verksamheten existerar. Varför ska jag ta ett fast jobb, med de pålagor som långsiktig patientkontinuitet och administrativa uppgifter medför, när jag kan tjäna det dubbla som hyrläkare? 170 000 kr brutto per månad. Ovanpå detta ligger administrativa påslag som troligtvis inte är satta med omsorg om den offentliga sjukvårdens ekonomi som ledstjärna.
Det svenska samhället bjuder (liksom de övriga skandinaviska, såvitt jag vet) på läkarutbildningen. En rimlig samhällslojalitet vore att efter genomgången gratisutbildning ställa sig i samhällets tjänst och arbeta inom den ordinarie (offentliga eller privata) sjukvården, som står för ett gemensamt samhälleligt ansvar och där vi läkare redan är välbetalda.
Det borde föras en allvarlig debatt om hyrläkarverksamheten, inte bara bland ansvariga politiker utan även inom läkarprofessionen.
