För cirka ett år sedan tog jag emot en remiss ställd till vår akutmottagning. Djup ventrombos (DVT) var frågeställningen. »Plötsligt insättande intensiv smärta i underbenet som också blivit kallt«.
Vid undersökning av benet var det mycket riktigt kallt, blekt och saknade pulsar. Jag fnös åt remittentens frågeställning och skickade patienten till närmsta kärlkirurg.
Några månader sedan hände det igen. Ånyo en patient med ett kallt, smärtande ben och en remiss med frågeställningen DVT. Denna gång förbannade jag hyrläkarsystemet.
För några veckor sedan ringde min svärmor till min fru och berättade att svärfar plötsligt fått ont i benet. Han kunde inte sova, men om han satt upp kändes det lite bättre. Benet hade även blivit kallt.
Jag bad min svärfar att uppsöka ortens akutsjukhus. Där fick han träffa en sjuksköterska som konstaterade att det inte såg ut som någon »propp«. Svärfar fick dock en tid till primärvårdsjouren sex timmar senare där man »bjöd på en gnutta Fragmin« och remitterade honom för ett ultraljud av underbenet dagen efter för att utesluta DVT. Det var ingen djup ventrombos. Svärfar fick antibiotika, för rosfeber kunde det ju vara.
Efter ytterligare besök på både distrikts- och akutmottagning på grund av smärtan fick svärfar till slut (via poliklinisk remiss) träffa en kärlkirurg. Denna konstaterade ganska snart det upphävda arteriella flödet ned i benet, men nu var det ju så dags.
När jag gick i mellanstadiet fick jag lära mig att kroppen har två typer av kärl: vener som leder det syrefattiga blodet tillbaka till hjärtat och artärer som leder det syrerika blodet ut i kroppen. Någonstans på vägen fram till den praktiserande läkaren verkar denna kunskap ha försvunnit. Försök att återta den, är ni snälla.
