För 20 år sedan började det dyka upp remisser från BUP med önskemål om fortsatt behandling av ungdomar som fyllt 18 år med diagnosen ADHD. Det blev starten på en utveckling inom vuxenpsykiatrin där de neuropsykiatriska diagnoserna (ADHD och autismspektrumstörning) i dag utgör ca 25 procent av patienterna på en allmänpsykiatrisk mottagning [1] – således från 0 till 25 procent på 20 år, en utveckling som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Denna nya patientgrupp har varit och är en utmaning eftersom den kräver kompetens och resurser. En del har antagit att det handlar om nya patienter, men i många fall handlar det om patienter som tidigare funnits inom psykiatrin under andra diagnoser men där behandlingen haft blygsam effekt eller ingen alls. När det gäller ADHD har det hela tiden funnits en skepsis mot både diagnos och behandling med centralstimulerande medel, trots att det finns ett gediget vetenskapligt stöd för både diagnostik och behandling [2]. Det var nog många både inom och utanför psykiatrin som antog att ADHD var ännu en i raden av modediagnoser. Utvecklingen har bevisat motsatsen, och behandlingen med centralstimulerande medel har visat sig vara effektiv och odramatisk.

Även om behandling av ADHD och autismspektrumstörning är på väg att integreras i psykiatrin går regelverket inte i takt med utvecklingen. Det innebär till exempel att centralstimulerande medel endast får skrivas ut av specialister i psykiatri, trots att patienterna är stabila och välinställda, utan tendens till missbruk, och det hade varit naturligt att remittera dem till primärvården för receptförnyelse och årlig uppföljning. Patientgruppen vuxna med ADHD tenderar därför att bli en »gökunge«, som tränger undan patienter med andra diagnoser.

Ett annat problem med rådande ordning är att begränsningen till specialister gör att ST-läkare i psykiatri har svårt att på ett naturligt sätt skaffa sig erfarenhet när det gäller ADHD-diagnostik och behandling. Det blev uppenbart när jag nyligen ordnade en METIS-kurs i neuropsykiatri (vidareutbildningskurs för ST-läkare i psykiatri). ADHD är fortfarande för många en udda företeelse som hanteras av psykiatrer, lite i utkanten av det allmänt accepterade. 

Det finns också en konstig värdering när det gäller synen på centralstimulerande medel jämfört med i första hand opioidanalgetika. Trots hög risk för beroendeutveckling, toleransutveckling, abstinens och död i överdos omges opioidanalgetika inte med lika mycket restriktioner som centralstimulantia. Eftersom de sistnämnda endast får förskrivas av specialister i psykiatri, och i praktiken huvudsakligen av läkare med specialintresse för ADHD, blir antalet utskrivna DDD (definierade dygnsdoser) per läkare relativt högt. En oönskad konsekvens av detta är att landstingets byråkrater ibland uppmärksammar och ifrågasätter den höga läkemedelskostnaden, som genereras av ett fåtal psykiatrers förskrivning.

När diagnosen dök upp runt år 2000 var vi ett antal då relativt unga psykiatrer som såg potentialen när det gäller att diagnostisera och behandla vuxna med ADHD. Vi kunde hjälpa individer som psykiatrin tidigare inte ville eller kunde hjälpa, vilket i sig var stimulerande. Det omfattade en del med missbruk och kriminalitet [3], där samhällsvinsterna förväntades bli stora. Min oro i dag är att vi inte kunnat förmedla vår erfarenhetsbaserade kunskap och det vetenskapliga stödet till en yngre generation psykiatrer. Särregler och specialarrangemang runt ADHD och dess medicinering förmedlar bilden till den oinsatte att detta på något sätt är ett undantag från den normala psykiatriska verksamheten. Om inte regelverket reformeras riskerar ADHD som diagnos att fortsätta att befinna sig i periferin, och en stor andel av psykiatrins patienter får vänta oförsvarligt länge på diagnos och behandling. Allvarligast är nog att nuvarande regler försvårar både kunskapsöverföring och kunskapstillväxt. Trots alla vårdprogram, vårdprocesser, skattningsskalor och manualer är mitt intryck att diagnostiken av ADHD inte förbättrats, snarare tvärtom. Ett viktigt skäl enligt min mening är att status och anamnes inte har den tyngd det förtjänar i utredningen. Regleringen, som var av godo i början, har på sikt hämmat kunskapstillväxten och kunskapsöverföringen och hindrat utveckling av utredning, diagnostik och behandling.