I boken »Bad medicine« visar historikern David Wootton att läkare genom århundradena ofta gjort mer skada än nytta [1]. Den sammanlagda nyttan av medicinska insatser översteg inte skadeverkningarna förrän mot slutet av 1900-talets första hälft, och endast 20 procent av ökad förväntad livslängd kan sedan dess enligt David Wootton tillskrivas medicinen.

I modern medicin förlitar vi oss allt mer på medicinska test och ställer diagnos i ett allt tidigare skede. Begreppet prediabetes följs i de senaste amerikanska riktlinjerna för hypertension av begreppet prehypertension – en diagnos där riktlinjerna förordar aktiv behandling [2].

Det finns en föreställning i samhället om att mer medicinska insatser alltid är bättre – något som förhoppningsvis alla medicinskt utbildade håller med om är fel. Har vi måhända redan passerat gränsen för när nyttan av den sammanlagda mängden hälso- och sjukvård som ges till befolkningen snarast sjunker om insatserna ökas mer?

Det finns ingen anledning att tro att vi i dag gör större skada än nytta totalt sett. Men med allt mer högteknologisk utrustning, ständig förskjutning av vad som är möjligt att göra, fler läkemedel med fler indikationer och allt lägre gränser för att påbörja utredning och behandling ökar risken att nyttan av olika insatser inte överstiger risker och skadeverkningar till den grad patienter rimligtvis bör kräva.

Risker och skadeverkningar är ett område som är kraftigt underbeforskat – rent av outforskat. Ett exempel på opåtänkta eller ignorerade risker och skadeverkningar är att allt mer forskning beskriver hur både livskvalitet och den enskildes upplevelse av sin hälsa försämras av att få en diagnos [3-5]. Ett annat exempel är att ökad användning av medicinska test, fler diagnoser och mer läkemedelsbehandling leder till att allt fler människor som aldrig skulle ha utvecklat en symtomgivande sjukdom inte bara får en diagnos utan också behandling [6, 7].

Överbehandling, överanvändning av test och överdiagnostik uppmärksammas allt mer globalt – och i Sverige genom exempelvis Strama och Kloka listan. Ett internationellt initiativ är nätverket Preventing overdiagnosis, som i augusti 2018 ordnade den sjätte internationella vetenskapliga kongressen med samma namn [8].  

Överdiagnostik anses svårdefinierad men samtidigt viktig att skilja från andra delar av paraplybegreppet »too much medicine«, som på svenska (fritt översatt) kan förklaras som »att i onödan göra personer till patienter genom att identifiera problem som aldrig skulle ha orsakat skada eller att göra normala livsomständigheter till medicinska problem genom vidgande av sjukdomsdefinitioner« [9].

För att förstå begreppet överdiagnostik måste man till sedvanliga statistiska modeller för normalfördelning av friska och sjuka, sensitivitet och specificitet, positivt och negativt prediktivt värde, falskt positiva och falskt negativa också lägga antal över- respektive underdiagnostiserade.

Tyvärr tycks forskningsfältet vara minerat. Under den internationella kongressen [8] gavs exempel på hur forskning i syfte att minska skadeverkningar på patienter motarbetas. Det sker dessvärre inte genom en seriös vetenskaplig debatt om definitioner, gränsvärden, metodutveckling eller liknande som skulle kunna leda till förbättringar av medicinsk praktik. Vittnesmål gavs i stället om hur hat och hot, sexism och härskarteknik från såväl namnkunniga som mindre namnkunniga forskare från andra fält fyller mejlkorgarna hos många som forskar inom fältet. Berättelserna lämnar en bitter eftersmak, men också en vilja att jobba ännu intensivare.