Elisabet Jädersten och medförfattare kritiserar på debattplats i Läkartidningen (se länk i slutet av artikeln, red anm) uttalanden jag gjort angående den nya skolhälsovården, bland annat i LT [1].

Det heltäckande skyddsnätet som skolhälsovården utgjort i lag från 1944–2010, och som varit lika för alla barn i Sverige, finns inte längre i och med skollagen 2010. Elevhälsa med inriktning hälsa finns, men den är ojämnt fördelad i Sverige eftersom varje rektor/huvudman själv får bestämma hur mycket hon eller han önskar ha av de olika professionerna inom elevhälsan.

Skolsköterskan har alltid varit och kommer alltid att vara navet i skolhälsan. All personal i den medicinska delen av elevhälsan har sekretess. Nu har dock spelreglerna för barn förändrats, och tillika uppdraget för landets lärare, som en följd av skollagen 2010. I vägledningen till skollagen (som reviderades 2016) [2] står att läsa att den som först ska möta barns oro är läraren. Om behov finns kan läraren ta det vidare till elevhälsan. 

Jag anser det ytterst allvarligt och etiskt omoraliskt att ett barn aningslöst yppar känslig information till sin lärare om hemförhållande eller om hur barnet självt mår. Läraren har varken medicinskt eller psykologiskt kunnande/utbildning att rätt förstå innebörden av vad barnet berättar i förtroende. Detta har också flera lärare vittnat om, det vill säga lärare vill inte bära barnens sociala problematik, de vill vara pedagoger. Sekretessen sätts ur spel! 

Under tidigare skollag skulle barnet först vända sig till skolsköterskan, där det i sekretess kunde berätta om oro för sig självt eller sin familj. Skolsköterskan kopplade sedan in lärare, elevvårdsteam och rektor. Om oron var befogad hade skolhälsovården (med skolsköterska och skolläkaren) redan upprättade kontaktvägar till socialtjänst, LSS och BUP utifrån mottot »inga barn ska få falla mellan stolarna«.

Med nuvarande ordning blir följden att läraren får ta emot barnets känsliga information. Även om lärare har tystnadsplikt har de inte sekretess. Information förs vidare i lärarrum och tas till rektor, som enligt lag ska göra orosanmälan till socialtjänst. Socialtjänsten anmäler föräldrarna, som i sin tur ofta blir väldigt upprörda över att familjens privata hemförhållanden förvanskas av något som deras barn i förtroende berättat för sin lärare.

Speciellt hårt drabbar detta förfarande föräldrar med barn med NPF-diagnoser (autism eller ADHD). De har redan har en övermäktig uppgift att få sina barn till skolan eftersom de flesta barn med NPF-diagnos inte får de skräddarsydda individanpassade lösningar till sina funktionsnedsättningar som de självklart borde ha. Förslaget till ny LVU [3] kan dessutom leda till fler orosanmälningar och till att föräldrar mister vårdnaden om sitt funktionsnedsatta barn och till att barnen placeras på LVU-hem.

Om politikerna belyst konsekvenserna av att ändra förutsättningarna för skolhälsovården med klarhet och transparens hade en rad fallgropar inom vården minimerats, barns psykiska hälsa förbättrats, tidig upptäckt av NPF ökat och situationen för lärarna i skolan varit en annan.

Läs debattartikeln:

Inga barn är övergivna av elevhälsan

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.