Försäkringskassan har länge kritiserats för att avslå sjukskrivningar där läkare intygat varierande grad av arbetsoförmåga – nu senast av Inspektionen för socialförsäkringar (ISF) – och man processar nu i ett stort antal överklagandeärenden där en dom i förvaltningsrätten gått emot Försäkringskassan.
Hanteringen av sjukskrivningsärenden sysselsätter ett stort antal frustrerade läkare, försäkringstjänstemän, advokater, fackföreningsjurister och domstolar till stora samhällskostnader, och allt sker i namn av rättssäkerhet och på försäkringsmedicinska grunder. Intygsskrivande läkare ska ange »objektiva fynd« i sjukintyget när det gäller smärttillstånd, ångest, oro, depression, sömnsvårigheter och koncentrationssvårigheter – besvär som utgör majoriteten av bakgrunden till dagens sjukskrivningar.
En aspekt som sällan eller aldrig diskuteras är att sjukskrivningen faktiskt också är en sjukvårdande åtgärd. En ordination av läkaren i arbetet för att förbättra patientens hälsotillstånd och helst återföra hen till hälsa och arbetsförhet. Därför borde läkarens intygande tillmätas en mycket större betydelse än att ses som uteslutande en försäkringsmässig fråga. Läkarkåren borde protestera mycket kraftfullare mot Försäkringskassans anspråk på att slutgiltigt kunna bedöma om patienten är arbetsför eller inte.
Att bedöma arbetsförmåga kan inte göras »objektivt«. Det handlar om att bedöma arbetsförmågan på en arbetsplats som patienten känner bäst. Ingen utomstående expert vet bättre vad som krävs på just den arbetsplatsen. Läkare och patient bedömer tillsammans förutsättningarna för att arbeta med hänsyn till patientens besvär.
Doseringen av återgång i arbete måste också ske utifrån en medicinsk bedömning och är därför heller inte enbart en försäkringsteknisk fråga.
Det sägs ibland att läkaren är jävig eftersom hens intresse är att bistå sin patient på bästa sätt. Denna »jävssituation« delas dock av Försäkringskassan, vars grundsyfte också är att bistå sina medlemmar på bästa sätt. Numera bidrar Försäkringskassan snarast många gånger till att försämra en patients tillstånd genom sin vägran att betala ut ersättning när läkaren intygat nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom. Detta underminerar tilltron till behandlande läkare och försvårar såväl behandling som rehabilitering.
Det är också anmärkningsvärt att Försäkringskassan ofta inte ens anser att patienten är arbetsoförmögen till 25 procent, trots att läkaren anser att arbetsoförmågan är 100 procent. På så sätt slipper myndigheten engagera sig i rehabiliteringsinsatser. Om patienten inte anses vara arbetsoförmögen finns ju ingen anledning att rehabilitera vederbörande. Försäkringskassan sviker på så sätt sitt ansvar för att samordna rehabiliteringsinsatserna för den sjukskrivne.
Skiljer sig försäkringsmedicin från vanlig klinisk medicin? Jag har svårt att förstå att så är fallet. Många förtroendeläkare/försäkringsmedicinska rådgivare som Försäkringskassan anlitar riskerar därmed att gå myndighetens ärende. Jag har noggrant granskat ett antal domstolsärenden och är inte imponerad av kollegornas bedömningar.
Försäkringskasseverksamheten startade en gång som en folkrörelse för att trygga arbetarnas försörjning vid sjukdom. Försäkringskassans agerande som ett affärsdrivande företag i stället för som en del i välfärdssamhällets organisation måste omprövas.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
