Hur går det för patienter som inte känner en läkare? Den kommentaren fick jag när jag berättade hur jag i en akut situation tvingades jaga folk för att en anhörig (i fortsättningen patienten, red anm) som är njurtransplanterad skulle få rätt hjälp.

Vanligen är patientens läkarkontakt god och kontrollerna fungerar väl. Men plötsligt drabbades patienten av akut tarmperforation. Han kände att något gick sönder, men blev inte trodd, utan skickades till infektionsklinik med hög feber och svår smärta på vänster sida av buken där transplantatet sitter. Först efter två dygn fördes patienten till kirurgen. En komplicerad fekal peritonit ledde till operation enligt Hartmann. Ingen kirurg kom med information. Patienten hamnade på postop och sedan IVA.

Väl tillbaka på kirurgen flyttades han till korridoren nattetid för övervakning av oro och andningsproblem. På min fråga om behov av extra vak blev svaret att det bara är psykiskt sjuka som behöver det. Kirurgerna som gick rond tittade på såren och provsvaren i datorn. De diskuterade inte med patienten eller mig, och informationen var sparsam. Ingen tog fram en stol och satte sig vid sjuksängen.

Efter fyra veckor skickades patienten till geriatrisk avdelning med stomi, två öppna sår i bukväggen och antibiotika. Först sedan jag ringt och tjatat ordnades en tid för återbesök till kirurgen. Väl där träffade vi äntligen en läkare som gjorde status och bedömning samt talade med oss båda. När det åter trasslade med stomin fick jag ringa samma kirurg på mobilen och ny operation ordnades. 

Inledningsvis ställdes frågan: Hur går det för patienter som inte känner en läkare? Man kan även fråga sig: Vågar läkare inte prata med anhöriga som är läkare, eller vill läkare inte tala med anhöriga, oavsett om de är kollegor eller lekmän? Anhöriga är en viktig resurs i vården, och kontakten med anhöriga är därför en viktig del av läkaryrket.

Som läkare och anhörig har man en unik förmåga att kunna reagera och ingripa i tid, att hitta rätt person och »rädda sina kära« även då man stöter på motstånd. Hos en lyssnande läkare får man som patient och/eller anhörig vara delaktig och kan framföra önskemål om åtgärder (röntgen, extra prov, ändring av medicinering etc) och föra en diskussion innan beslut fattas, men ibland saknar läkaren både empati och entusiasm. Det borde inte vara så.

För ett tag sedan var jag inbjuden till en transplantationskongress för att tala om etiken kring levande givare, mitt forsknings- och arbetsområde. Jag fick då frågan om jag ville förmedla något särskilt till de unga läkarna i publiken. Svaret blev tveklöst: Det behövs mer entusiasm.

Den anhörige har gett sitt medgivande till publicering.