Styrelsen för Sveriges cytodiagnostiker efterlyser i en debattartikel i LT en mer nyanserad bild av cervixcytologin och det förbättringsarbete som måste ske.

Det här handlar debatten om:

  • Livmoderhalscancer var 1965 en vanlig sjukdom (24/100 000), men minskade i samband med organiserad cytologisk screening till som lägst 8/100 000 (2011). Den har sedan dess ökat och är nu 11/100 000.
  • I vissa landsting ses ingen ökning. Kvinnor som inte deltar i screening har den högsta risken för cancer, men den har inte ökat.
  • Största delen av ökningen ses hos kvinnor som deltagit i screening och fått besked om normala provsvar vid en del laboratorier.
  • En nationell omgranskning av normala prov tagna innan cancer fann att andelen prov där diagnosen förändrats till avvikande vid omgranskning har ökat över tid, men endast för en del laboratorier och endast i de delar av landet där cancern ökat.

Nationellt kvalitetsregister för cervixcancerprevention har valt öppen redovisning av resultat i takt med att de blir klara och vi har valt att slutföra analyserna av den största ökningen av invasiv cancer först. En mindre andel av ökningen (cirka 15 fall/ år) beror på ökad cancerrisk efter höggradig cellförändring och denna analys pågår. Vi har varit försiktiga med utpekanden, även om det kan leda till att alla tar åt sig (rådata är dock publicerade i LT samt i vår årsrapport på nkcx.se).

Av landets 27 laboratorier är det troligt att minst ett har en statistiskt signifikant förändring (p<0,05) av en slump. Omvänt är många laboratorier så små att även stora procentuella förändringar inte blir statistiskt signifikanta. Hela 26 av landets 27 laboratorier har gjort ett jättearbete med omgranskning av normala cellprov innan cancer. Att resultaten stämmer väl med de epidemiologiska analyserna tyder på noggrannhet.

I Socialstyrelsens rekommenderade screeningprogram (2015) har cytologi av HPV-positiva prov i en viktig roll. Införande av det beslutade programmet möjliggör upptäckt av cancerförstadier även om cytologprov är normala, vilket kan bli en avlastning av den ofta hårt pressade cytologin och ge möjlighet till ökat fokus på kvalitetssäkringsarbetet. 

Cytodiagnostikerna har sedan starten av cervixscreeningen varit stommen i laboratoriediagnostiken och ska kunna känna stolthet över sitt svåra, tålamodsprövande arbete att dagligen skilja ut prov med avvikande celler bland alla normala prov. Gränsdragningen mellan normalt och avvikande kan vara svår och bygger på diagnostikerns kunskap och erfarenhet.

Överdiagnostik leder till överförbrukning av resurser och onödiga obehag för kvinnor. Underdiagnostik leder till cancerfall som skulle kunnat förebyggas. Det är lätt att förstå cytodiagnostikernas frustration. Men säkra kvalitetssystem, att tillgodose behov av grundutbildning och vidareutbildning, att klara bemanning och pensionsavgångar är en ledningsfråga.

Vi uppskattar engagemanget från cytodiagnostikerna och vill betona vikten av fortsatt bra och nära samarbete mellan professionernas specialitetsföreningar, kvalitets- och standardiseringsgrupper (KVAST) samt kvalitetsregistret (NKCx) – för att verksamheten ska hålla så hög kvalitet som möjligt.

Läs debattartikeln:

Ökningen av cervixcancer – fel att peka ut en hel yrkeskår