Läkartidningen intervjuade nyligen Birgitta Essén, specialist i obstetrik och gynekologi och professor i internationell kvinno- och mödrahälsovård, med anledning av att hon fått 18 miljoner kronor i forskningsanslag från Vetenskapsrådet [1]. Hon berättar i LT om sitt mångåriga arbete med den somaliska gruppen och sin mottagning för »omskurna« kvinnor.

Hon säger: »Många i vården tror fortfarande att könsstympning är ett obstet­riskt problem eller att dessa kvinnors medicinska problem beror på själva könsstympningen. I min mottagning hjälper jag till att identifiera vad som är individens egentliga problem. Självklart är jag emot omskärelse, och det är svensksomaliska familjer också. Jag har nästan aldrig i praktiken mött de medi­cinska problem som beskrivs i böckerna om könsstympning.«

Detta är mycket intressant. WHO har ett gediget underlag om  och skriver bland annat [2]: »Obstetric complications: FGM is associated with an increased risk of Caesarean section, post-partum haemorrhage, recourse to episiotomy, difficult labour, obstetric tears/lacerations, instrumental delivery, prolonged labour, and extended maternal hospital stay. The risks increase with the severity of FGM.«

Birgitta Essén utmanar alltså WHO:s vetenskapliga underlag. Det är gott så. Forskning och vetenskap gör kontinuerligt framsteg och kan behöva omprövas, men att hon under många års arbete på en mottagning för könsstympade nästan aldrig skulle ha mött de medi­cinska problem som beskrivs i böckerna rimmar illa med både forskning och väldokumenterade berättelser från flickor och kvinnor om såväl medicinska som emotionella problem. Det rimmar också illa med vad det flertal yrkesverksamma som möter könsstympade beskriver i min bok om kvinnlig könsstympning [3]. 

Menar Birgitta Essén att flickor och kvinnor (över hela världen) ljuger och överdriver? Att andra gynekologer, barnmorskor, vårdpersonal, socialarbetare, lärare med flera har ett egenintresse i att hitta problem som inte finns? Har hon sett en sanning som andra som arbetar med frågan missat för att de hellre vill se skador, smärta och trauma? Antingen finns det anledning att ifrågasätta hennes uttalanden eller så bör WHO:s vetenskapliga underlag omprövas och reformeras. Hon använder dessutom termen omskurna i stället för könsstympade kvinnor. Är detta också ett underkännande av WHO, vars vedertagna term är kvinnlig könsstympning? 

Birgitta Esséns uttalanden i Läkartidningen väcker frågor och farhågor. Kommer hennes framtida arbete att leda till att den kunskap och kompetens runt kvinnlig könsstympning som håller på att byggas upp i Sverige hindras eller kanske till och med raseras? Finns det en agenda med att bagatellisera detta grova övervåld mot flickor och vilken är den i så fall? 

Könsstympning är ett av de värsta uttrycken för hedersvåld, och Sverige har hittills inte lyckats att identifiera och hjälpa de redan utsatta, inte heller att förebygga nya fall. Det finns en hel del pågående arbete och framsteg, men mycket återstår innan frågan om kvinnlig könsstympning kan anses vara avslutad. 

Läs repliken:

»Min ambition är att vara uppdaterad på forskningsläget«

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.