Min första tanke när jag såg ett reportage i »Uppdrag granskning« från Rumänien om att legitimationer utfärdats till »falska« sjuksköterskor som inte genomfört utbildningen var: »Toppen«, ännu en grej man måste försvara som utlandsstudent …

Det har rapporterats i medierna att fusk eller mutor är vanligt vid utlandsutbildningar och att läkarutbildningarna är mediokra i jämförelse med den i Sverige. Det är väldigt upprörande för de läkarstudenter i utlandet som gör sitt allra bästa och känner sig väl förberedda för att bege sig ut i arbetslivet efter sina studier.

Som utlandsstudent är det frustrerande att bli bedömd efter platsen där man studerar, att behöva försvara sitt val och, som i mitt fall, behöva påpeka mitt rumänska påbrå för att det ska vara accepterat. Vanligt är att man tror att blivande läkare väljer att åka till Östeuropa eller Baltikum för att de inte kommer in på läkarprogrammet i Sverige, men det som inte nämns är att utbildningarna i sig varken är enklare eller kortare än de svenska läkarprogrammen.

Jag kan hålla med om att standarden på sjukhusen till stor del är lägre än i Västeuropa, men jag håller definitivt inte med om att man är mindre förberedd för yrket på grund av att man blir utbildad utomlands. Precis som i Sverige finns det olika grad av ambitioner och resultat; det finns studenter som är topp-presterande och uppmärksammas av universitetet med stipen-dium och så finns det studenter som precis klarar gränsen för godkänt.

Det jag vill uppmärksamma är att man blir väl förberedd kliniskt, man får stor erfarenhet av patientarbete, och läkarna välkomnar även den som vill att komma efter skoltid för att öva på att ta upp anamnes och göra undersökningar. Dessutom ingår ämnen som fokuserar på klinisk examination redan under år tre med praktisk utbildning på sjukhuset med patienter (semiologi), vilket inte ingår i den svenska läroplanen.

En nackdel med utbildningarna utomlands, speciellt i Rumänien, är att terminstiderna skiljer sig från de svenska. Studieåret inleds i oktober och avslutas i början av juli. Detta betyder att vi har svårare att hitta sommarjobb. Vi får därmed mindre erfarenhet från svenska sjukhus som undersköterska, läkarassistent eller underläkare under studietiden, vilket i sin tur leder till att utlandsstudenter inte bara blir missgynnade av studielandet utan även på grund av att vi har mindre arbetslivserfarenhet när vi är klara med utbildningen.

När jag sökt jobb som underläkare till sommaren har jag ibland fått svaret: »Vi tar inte emot läkarstudenter från utlandet.« Motiveringen är att arbetsgivaren måste ansöka om särskilt förordnande, vilket vissa tycker är omständligt.

Ett exempel på hur man kan lösa problemet med skillnaden i terminstiderna är att erbjuda introduktion under påsklovet, vilket jag hade turen att få göra på Skånes universitetssjukhus (SUS). Därmed kan man börja arbeta direkt när sommarlovet börjar och vara tillgänglig när bemanningsbehovet är som högst. Jag hoppas att fler arbetsgivare gör som SUS. Välj kandidater efter meriter och exkludera inte någon beroende på studieland!