WHO är för det mesta en tillförlitlig källa, men gällande förlossningskomplikationer hos omskurna kvinnor är de på avvägar. Den webbplats som Elisabeth Ubbe i ett debattinlägg i LT baserar sin kritik mot mina uttalanden i en intervju i samma tidning på (se länkar i slutet av artikeln, red anm) bygger på en studie från 2006 om förlossningskomplikationer hos omskurna jämfört med icke omskurna i afrikanska länder [1].

Kliniker och forskare hade stora förväntningar på att genom studien få fram fakta om huruvida obstetriska komplikationer hos kvinnan har samband med omskärelseingrepp i barndomen, då policydokument från WHO om långsiktiga konsekvenser relaterade till könsstympning hos kvinnor hittills tagits fram av aktivister och då sällan baserats på vetenskapliga studier, vilket annars är WHO:s signum.

Tyvärr gav studien inga tydliga svar. Den kritiserades i stället för att redan från början ha haft en mer ideologisk än vetenskaplig ansats, vilket ledde till analytiska svagheter. I den evaluering av processen på WHO som gjordes visar ett citat ur en intervju med en WHO-forskare även på intern tveksamhet: »If you want to say to our circumcised women ’you may face complications’, at least tell them the real thing that might happen, rather than telling them ’you are going to have hemorrhage, and pain, and possible death, … and all these things that you do not really have evidence for« [2]. En re-analys av den påstått ökade risken för kejsarsnitt hos könsstympade i WHO-materialet visar att skillnaden mellan studiegrupperna försvann när hänsyn togs till snittindikationen [3].

Jag drivs inte av en specifik agenda, utan av en ambition att vara uppdaterad på forskningsläget. Det fiffiga med migrationsforskning är att en resursstark sjukvård låter oss studera omskärelse utan alltför många störande faktorer. Förekomsten är lägre än i afrikanska länder, men bristande resurser och en hög sjukdomsbörda gör det svårt att dra kausala samband i ursprungsländerna. Suboptimal vård, missförstånd och sena diagnoser är några förklaringar till problem bland migranter, men inte omskärelsen i sig [4-7].

Det som rimmar illa i Elisabeth Ubbes argumentation är att hon blandar ihop slutsatser baserade på empiriska data med åsikter och allmänt tyckande. Hon uttrycker också en oro inför framtiden. Det kan det finnas fog för om vi baserar riktlinjer på åsikter och värderingar, men om vi ger utrymme för evidensbaserad kunskap ser jag ingen anledning till oro. Det är däremot bekymmersamt när barnmorskan Elisabeth Ubbe i sin i bok, som vänder sig till professionen, deklarerar att hon aktivt valt att inte ge utrymme åt evidensbaserad kunskap [8].

I Europa har vi en stor grupp immigranter från Somalia. Forskningen indikerar entydigt att man lämnar sedvänjan efter migration [9]. I en ny rapport från WHO är budskapet till beslutsfattare att reducera den alarmerande höga perinatala och maternella dödligheten bland migranter i Europa [10].

Avslutningsvis bör Elisabeth Ubbe ta del av Socialstyrelsens och Åklagarmyndighetens råd gällande bemötande. »Att använda termen könsstympning kan uppfattas som mycket laddat och starkt av berörda personer och det riskerar då att försvåra en konstruktiv och stödjande dialog mellan privatperson och sjukvårdspersonal« [11]. 

Läs mer:

»Birgitta Essén utmanar WHO om kvinnlig könsstympning« (Debatt)

»Genom mitt arbete vill jag ta död på myterna« (Intervju)

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.