Sverige har en lång tradition av att respektera kvinnans fria val genom en generös abortgräns. Det är därför olyckligt att värnandet av den föråldrade abortlagen blivit en principfråga. De etiskt omöjliga situationer som tillåtandet av mycket sena aborter ger upphov till underblåser de krafter som ifrågasätter hela aborträtten. En sänkning av abortgränsen med tre veckor skulle sannolikt tysta debatten under överskådlig framtid.

Sverige är bäst i världen på att rädda för tidigt födda barn. Enligt en färsk artikel i JAMA [1] överlever sex av tio barn födda mellan vecka 22+0 och 22+6. Det finns också ett växande antal barn som överlevt efter 21 fulla veckor. Samtidigt har vi en abortlag som tillåter att Socialstyrelsens rättsliga råd kan bevilja sena aborter av friska foster till och med vecka 21+6. De senaste åren har det mer än en gång hänt att sjukvårdspersonal försökt rädda livet på spädbarn efter en sen abort. I ljuset av detta är det häpnadsväckande att ordföranden i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd i Läkartidningen hävdar att den svenska abortlagen håller [2].

Jag har arbetat som läkare inom gynekologi och förlossningsvård i både Sverige och Norge och genomfört mängder av rutinmässiga aborter. Jag har aldrig mött synsättet att kvinnans rättigheter skulle vara hotade med en lagstiftning med fri abort till och med vecka 12 (med särskilda skäl till och med vecka 18). Det skulle räcka att sänka gränsen för när friska foster får aborteras från nuvarande gräns med tre veckor. Då skulle varken personalen eller kvinnan behöva fundera på om fostret kunde ha överlevt utanför livmodern.

Alla vet att bestämning av graviditetslängd inte medger millimeterbedömningar, inte minst med hänsyn till den mänskliga faktorn som felkälla. Att bevilja abort endast ett dygn innan man bedömer att fostret kan överleva utanför livmodern innebär att man accepterar att det kommer att genomföras aborter vid en graviditetstidpunkt där fostret i lagens mening är ett spädbarn som kunnat överleva på en neonatalavdelning.

Lösningen på det etiska dilemmat vid sena aborter är enligt Läkarförbundets etiska råd att genom vårdprogram säkerställa att man inte sätter in livräddande insatser. Personal som står inför ett barn som fötts levande efter abort ska därmed inte tillkalla barnläkare utan gynekolog. Statens medicinsk-etiska råds (Smer) lösning på dilemmat i en nyligen publicerad rapport [3] är föreslå att reglerna om livsduglighet ersätts med en fast tidsgräns och ett medel ska kunna ges till fostret vid sena aborter som får hjärtat att stanna när aborten startar.

Sveriges abortlag är i dag 45 år gammal och från en tid då ett barn kunde överleva utanför livmodern tidigast runt vecka 28. När lagen stiftades var det således nära två månaders marginal mellan ett aborterat foster och ett livsdugligt spädbarn. Om nu kvinnans rätt att bestämma över sin kropp i varje läge måste respekteras, varför sätta abortgränsen till just vecka 22? Alla som arbetat inom kvinnosjukvården har mött gravida som i olika stadier av graviditeten (ända in på förlossningen) förträngt eller inte vetat om sin graviditet och önskat avbryta den.

Ordföranden i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd drar slutsatsen att nuvarande regelverk för svensk abortlagstiftning är acceptabelt utan att föra fram rimliga argument [2]. Att hävda att livsduglighet definierat som vecka 21+6 är rimligt, och med detta acceptera att gränsen mellan legal abort och barnamord sannolikt kommer att överskridas ett antal gånger per år, är inte förenligt med ett rättssamhälle.

Att barn som föds levande på svenska sjukhus 2019 ska förvägras intensivvård för att de är oönskade har inget att göra med kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Att marginalen försvunnit, så att detta över huvud taget är möjligt, är ett missförhållande som för länge sedan borde ha rättats till.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.