De flesta läkare har säkert varit med om att laboratoriet plötsligt meddelar att ett referensintervall ändrats. Ibland är det smärre justeringar, men inte sällan kan det vara avsevärda skillnader. När man flyttar till ett nytt sjukhus är det vanligt att man måste lära sig nya gränser. Man kan fråga sig om labbläkare inte har något bättre att göra än att skapa oreda? Hur inverkar detta på patientsäkerheten?

Skälet till ändringarna är nästan alltid att laboratoriet har installerat en ny maskinpark och/eller nya mätmetoder. Lagen om offentlig upphandling gör att det i dag ofta är enklast att ha en huvudleverantör. Den som vinner upphandlingen installerar därmed sina system. Det är ett enormt arbete att hinna verifiera alla metoder (upp till 150 stycken) som ska bytas ut under ett par veckor. Några få maskiner för speciella analyser kommer från specialtillverkare, men dessa är mer vanliga på universitetssjukhus.

Det är särskilt för analyser baserade på immunologiska eller biologiska metoder och reagens som referensvärden kan bli rejält förändrade, inte minst på grund av skiftande antikroppsaffiniteter och epitoper.

Ett exempel är PTH (paratyreoideahormon), som kan variera så mycket att referensintervallet kan framstå som normalt på en maskin, för högt på en annan och för lågt med en tredje metod.

Ett annat är APTT (aktiverad partiell tromboplastintid) där den vanligaste metoden har referensintervall 29–42 sekunder medan en annan, alltmer flitigt använd metod har 22–29 sekunder. Även för akutanalyser som troponin I kan beslutsgränserna ändras avsevärt. För en tillverkare gäller hs-TnI 57 ng/l för män respektive 37 ng/l för kvinnor, men för en annan 35 ng/l respektive 16 ng/l. Risken för missförstånd är uppenbar. »Någon jävla ordning ska det vara i labben«, för att travestera framlidne partiordföranden i vänsterpartiet, C H Hermansson.

Räddning i detta elände är nu på väg. Ett stort projekt pågår under IFCC:s (International Federation of Clinical Chemistry and Laboratory Medicine) paraply för att få samstämmighet för analyser som i stor utsträckning påverkas av metodiken. Initiativet togs av American Association for Clinical Chemistry, men andra specialistföreningar hakade snabbt på.

Meningen är att resultaten för alla metoder ska rapporteras lika. Problemet är i grunden att de kontroll- och kalibreringsmaterial som används runt om i världen inte är direkt utbytbara och inte heller helt samstämmiga. Arbetet kommer att ta tid. Längst har man kommit med tyroxin och TSH (tyreoideastimulerande hormon), men olika arbetsgrupper brottas med olika analyser.

Man har också upptäckt att metodiken för att beräkna PK(INR) har gjort att INR gradvis smugit sig uppåt. Ett INR-värde är i dag signifikant högre än ett uppmätt för 20 år sedan. Koagulationslaboratorierna på universitetssjukhusen i Leiden, Manchester och Milano samarbetar för att lösa detta.

Ett annat område är bestämning av låga hormonnivåer (till exempel testosteron hos kvinnor), där de immunologiska metoderna inte räcker till. Här krävs att labben inför mätmetoder baserade på tandemmasspektrometri (LC-MS/MS) samt pålitliga standarder och kontroller.

Tyvärr finns ingen officiell tidtabell för dessa projekt. Det kommer att ta tid, men all sjukvårdande personal kan se fram mot en värld där två plus två är fyra och inte fem eller tre. Förhoppningsvis snarare än senare.