Nyss hemkommen från ett besök hos fotvården, det första på många år, har jag några funderingar.
Friska eller åtminstone någorlunda smärtfria fötter är oerhört viktigt. Vi vet att det är betydelsefullt för skelett, muskler, hjärt–kärlsystemet och blodcirkulationen att röra sig dagligen, och för många äldre är promenader den bästa motionsformen.
Små sår på fötterna kan lätt bli infekterade och förvärras och spridas snabbt. Paronykier, olika förhårdnader och liktornar är vanliga och smärtsamma. Regelbunden omvårdnad behövs, men eftersom man måste bekosta den privat blir det ofta omöjligt, inte minst för många pensionärer. Följden blir ett oönskat stillasittande.
Den terapeut jag var hos var erfaren och kompetent. Mottagningen var välutrustad, ren och fräsch. Jag förstod att jag haft tur. Terapeuten berättade nämligen att det saknas formella krav och riktlinjer för att etablera sig som fotvårdare, något som vore önskvärt.
Det är märkligt att åtminstone den fotvård som benämns medicinsk inte ingår i den skattefinansierade vården, med undantag för diabetesfotvården. Mig veterligt kan man inte remitteras till den här omvårdnaden, och fotterapeuter är inte legitimerade, vilket gör kravet på dokumentation svagt. Socialstyrelsen har väl inte heller tillsynsplikt för fotvården?
Att inrymma fotvård i det allmänna sjukvårdssystemet, åtminstone för äldre, borde inte vara omöjligt. Finansieringen kan exempelvis ske genom en måttlig höjning av egenavgiften och av gränsen för frikort. Möjligen behöver undantag göras för de fattigaste pensionärerna. Dessutom finns många gratisförmåner så snart man har remiss. De kan säkert begränsas.
Fötter är likaväl som tänder en del av kroppen, och det bör vara möjligt att få regelbunden medicinsk fotvård utan oöverstigliga kostnader för den enskilde.
