I slutet av 2017 publicerade Statens medicinsk-etiska råd (Smer) rapporten »Dödshjälp – en kunskapssammanställning« (Smer 2017:2). Syftet var att bidra till en mer faktabaserad debatt i en ständigt levande medicinsk-etisk fråga som den senaste tiden fått ökad aktualitet i och med att allt fler länder inför dödshjälp.
För Smers del var rapporten delvis ett nytt grepp. I stället för att fokusera på de olika värden och mål som aktualiseras i samband med dödshjälp och avvägningen dem emellan sammanställdes forskning och statistik kring dödshjälp i andra länder. Utifrån sammanställningen har rådet försökt värdera vilket empiriskt stöd det finns för de vanligast förekommande faktaargumenten i debatten. Rådet har däremot avstått från att värdera argumenten etiskt.
För att få en bild av hur rapporten tagits emot har Smer från publiceringen i november 2017 och framåt samlat in inlägg i medierna kring dödshjälp. Insamlingen, som inte gör anspråk på att vara uttömmande, omfattar cirka 110 inlägg. Den stora majoriteten uttrycker ett ställningstagande till dödshjälp; cirka 60 procent mot och 40 procent för. Vart tredje inlägg kommer från politiska opinionsbildare (politiker, ledarskribenter med flera). Cirka en fjärdedel av inläggen kommer från läkare.
Överlag har mottagandet av Smers rapport varit positivt från både motståndare och förespråkare. Ambitionen att få en mer kunskapsbaserad debatt har setts som lovvärd och rapporten har uppfattats som saklig och gedigen.
Flera debattörer på båda sidor menar att uppdelningen mellan faktaargument och värdeargument är klargörande. Värdeargument handlar om vilka värden man anser bör vara avgörande för ställningstagandet till dödshjälp, exempelvis rätten att själv bestämma över sin död eller, omvänt, principen om livets okränkbarhet. Faktaargument hänvisar till påstådda faktaförhållanden som anses ha relevans för ställningstagandet, exempelvis att den palliativa vårdens metoder klarar – eller inte klarar – att ta hand om de allra flesta svåra symtom i livets slutskede.
Kanske inte helt oväntat är det värdeargument som dominerar i inläggen, förutom självbestämmandeargumentet respektive argumentet om livets okränkbarhet främst argumentet att dödshjälp strider mot vårdens etik.
När det gäller de faktaargument som framförts tycker vi oss se att respektive sida fokuserat på argument som det finns stöd för, medan argument som motsägs av fakta överlag inte använts. Flera motståndare till dödshjälp har tagit fasta på att det är förhållandevis vanligt att patienter som begär dödshjälp anger som ett av skälen att de inte vill ligga omgivningen till last. Förespråkare för dödshjälp har lyft fram att det inte verkar finnas tecken på att den palliativa vården blivit eftersatt där dödshjälp införts.
Att man väljer att lyfta fram argument som det finns visst empiriskt stöd för måste ses som positivt, eftersom det innebär att man debatterar verkliga förhållanden snarare än åsikter. Något som vi däremot saknar är en diskussion kring de etiska implikationerna av dessa fakta. Vad betyder det exempelvis för möjligheten att rättfärdiga dödshjälp att det ibland delvis handlar om en önskan att inte ligga omgivningen till last?
Vi tycker också att det är synd att de skillnader mellan olika modeller för dödshjälp som framkommer i rapporten inte uppmärksammats mer. I Belgien och Nederländerna, där outhärdligt lidande är villkoret för dödshjälp och där eutanasi är tillåtet, är fallen tio gånger fler än i Oregon och Washington, där villkoret är terminal sjukdom och endast assisterat döende får förekomma. Oregonmodellen når med andra ord bara en undergrupp av de patienter som potentiellt skulle kunna vara intresserade av dödshjälp. Detta pekar mot att en diskussion kring konsekvenserna av att införa dödshjälp behöver kopplas tydligare till den specifika modell man diskuterar.
Vi är förvissade om att debatten kommer att fortsätta och att Smer kommer att få skäl att återkomma till denna fråga lika gammal som läkekonsten själv.
