Svenska företagsläkarföreningen välkomnar Mandus Frykmans inlägg angående Myndigheten för arbetsmiljökunskaps utredning om företagshälsovårdens kompetensförsörjning [1, 2]. All diskussion om företagshälsovården i initierade forum gagnar utvecklingen.
Vi delar uppfattningen att utredningen inte riktigt lyckats med sitt uppdrag, men som vi utläser det skulle man inte analysera vad företagsläkare gör i sitt dagliga arbete eller vad de ska ägna sig åt. Regeringsuppdraget var att se över möjligheterna att säkra kompetensförsörjningen av de olika yrkeskategorierna inom företagshälsovården.
Av rapporten framgår att utbildningsinsatserna behöver samordnas bättre, och att det finns ett stort behov av framför allt fler arbetsmiljöingenjörer och företagsläkare/specialister i arbetsmedicin. Det är dock märkligt att myndighetens analys skiljer sig så markant för de olika yrkeskategorierna.
När det gäller arbetsmiljöingenjörer har myndigheten för avsikt att »under förutsättning att anslaget för att finansiera stöd till företagshälsovårdens kompetensförsörjning tilldelas även kommande år« koordinera insatser bland lärosätena samt stimulera och finansiera uppbyggnad av »minst två utbildningsprogram på avancerad nivå vid olika lärosäten«.
Gällande läkarspecialister i arbetsmedicin konstateras endast att situationen är ohållbar, och utan omedelbar lösning. Utredningen föreslår därför att det tillsätts »en nytänkande, förutsättningslös och oberoende utredning«. Utrett har vi gjort i decennier. Kompetensförsörjningsproblematiken handlar i nuläget främst om frågan om finansiering av ST i arbetsmedicin. Detta ger rapporten inget bra svar på.
Mandus Frykman skriver vidare att överlappningen mellan primärvård och företagsvård är ett problem och menar att företagshälsovården sköter patienter som skulle kunna skötas lika bra eller bättre av stressmottagningar, psykiater eller smärtmottagningar. Men där har man varken resurser eller önskan att sköta första linjens utredningar och behandling av stress- eller annan arbetsrelaterad ohälsa. Detta ska ske hos företagshälsovården eller i primärvården.
Att låta mottagningar för multimodal stressrehabilitering ta över den initiala utredningen och behandlingen av stressrelaterad psykisk ohälsa som sker inom företagshälsovården skulle i många fall öka sjukskrivningslängden, då dessa mottagningar vanligen arbetar med standardiserade vårdprogram som löper över 16–24 veckor. Ytterligare behandling utifrån individuella behov och förutsättningar ges vanligen inte, och patienter som inte är friska efter behandlingsperioden återförs till företagshälsovården eller primärvården.
Företagshälsovården gör ofta kortare insatser, men med en betydligt högre grad av samarbete med patientens arbetsgivare. Eftersom företagsläkare är dubbelspecialister (exempelvis allmänläkare, psykiatriker eller ortoped) med tilläggsspecialiteten arbetsmedicin/företagshälsovård, arbetar vi både proaktivt och reaktivt vid arbetsrelaterad ohälsa. De fall vi arbetar med har ofta en koppling till arbetsplatsens arbetsmiljömässiga och kvalitativa struktur på ett sätt som läkare i övriga vården kan ha svårt att visualisera.
Avslutningsvis vill vi nämna att företagsläkare som grupp i stor utsträckning gillar sitt arbete, mår bra, arbetar högt upp i åldrarna, är stolta över sina arbetsinsatser och oftast får positiv återkoppling från patienter, arbetsgivare, myndigheter etc. Detta bör också beaktas vid analyser av företagshälsovårdens roll och kompetensförsörjning.
Referenser
- Frykman M. Företagsläkarnas unika kompetens måste användas rätt. Läkartidningen. 2019;116:FPCS.
- Företagshälsovårdens kompetensförsörjning. Rapport FHV 2019:2. Gävle: Myndigheten för arbetsmiljökunskap; 2019.
I princip alla sjukdomstillstånd är arbetsrelaterade för de som har arbete och det gäller prövning av arbetsförmåga i befintlig eller annan tjänst hos sin arbetsgivare före, under och efter sjukskrivning. Arbetsgivaren har rätt att även under pågående sjukskrivning begära en arbetsförmågebedömning ”second opinion” hos sin FHV i redan tidigt skede för att medarbetaren oavsett vilken läkare som påbörjat sjukskrivningen. Därmed kan man hjälpa medarbetaren med att bry sig om hen, rädda kompetens samt rehabplanering kan komma igång. Sjukvården ska hålla på med sjukvård och Företagshälsovården har helt andra muskler ekonomiskt att hjälpa medarbetare åter till ett värdigt liv.
Det är t o m så att om man har tillgång till företagshälsovård och blir sjuk så får den anställde en uppenbar gräddfil till mer kompetent vård med mycket större resurser ekonomiskt än inom sjukvården.
Skillnaden mellan sjukvård och FHV är oerhört stor fundamentalt. Arbetsgivare generellt investerar med FHV i sina medarbetare (oftast idag generellt välutbildade) till skillnad från sjukvården som i första hand värderar vilka besparingar man kan göra i sin bransch. Det är t o m så att det idag väller över medicinska problem till FHV som sjukvården inte tar sig tid att hantera eller kosta på. Ett typfall idag inom FHV är där sjukvården som ofta planlöst med dåliga intyg hanterar ärenden. Eftersom tiden går fort och tid går till spillo så hamnar patienten hos FHV alldeles för sent och då Försäkringskassan ansätter patienten med indragen sjukskrivning. Det är dessutom vanligt att sjukskrivning sker pga av konflikter på arbetsplatsen utan att det anges i sjukintyget och kallas stress. Konflikt på arbetsplatsen kommer fram hos FHV och är ingen grund för utbetalning från Försäkringskassan. Konflikter förblir olösta och arbetsgivaren är den enda part som kan agera i dessa ärenden. Vi vet också empiriskt att det redan efter 6 månader utvecklas sjukdomsidentitet och tyvärr saknas generellt incitament från arbetsgivaren om återgång då man kommit vidare och ersatt denna medarbetare.
Inom FHV skulle vi gärna arbeta mer med förebyggande arbete och slippa skrapa ihop resterna av fr a utmattade personer. Generellt gäller att man inom det privata näringslivet investerar hårt i detta och det är så roligt. Tyvärr kan man inte säga samma sak om offentliga arbetsgivare med de mest utsatta och lågutbildade jobben, svagt ledarskap, hög personalomsättning samt framför allt en genuin ovilja ekonomisk pga resursbrist satsa på sina anställda.
Offentliga arbetsgivare investerar i snitt långt mindre än 1000 kr/anställd/år och har man ett arbete inom det privata näringslivet handlar det oftast på mer än flera tusen kr/anställd/år som investeras. Detta är ett sorgligt faktum men det får vi leva med och det är likadant nu som det var för 25 år sedan då jag började som företagsläkare. Då det gäller FHV så är de som arbetar är dedikerade och intellektuellt motiverade att förebygga samt rehabilitera.
Specialisterna inom FHV har hög kompetens och det handlar inte bara om att återfå arbetsförmåga i befintlig tjänst utan också var medarbetaren bäst kan använda sin kompetens inom ramen för det företag de arbetar på. Vi talar inte om kuratorer utan i huvudsak psykologer. Utbildade företagsläkare och företagssköterskor har oftast en mycket lång klinisk sjukvårdserfarenhet då de byter arbete till FHV. Ofta finns hos dessa en vilja att vidareutveckla och inte sällan efter att ha arbetat inom ofta dysfunktionell sjukvård. Visst finns det ”en del” allmänläkarkollegor med rehab som särintresse som kämpar på men tillhör ovanligheterna och tid fattas helt enkelt i ett idag stort patientflöde. Visst finns det stressmottagningar men kriterierna hårda för att tas emot och tiden rinner iväg. Ofta handlar det då om ”patienter” som redan är eller är på väg att bli arbetslösa. Min bestämda erfarenhet är att Försäkringskassan ställer en mycket större tillit till ett sjukintyg utfärdat av en företagsläkare jämfört med annan specialitet. Det ena är att intygen är mer kompletta men framför allt vet FK att FHV investerar i att hantera rehabiliteringen med kunskap kring de regler som finns och ständigt förändras.
FHV är en affärsmässig verksamhet med många olika kundavtal och inte som sjukvårdsverksamheter beroende av en enda kund som är respektive landsting. Uppdrag kan då ändras över en natt med plötsliga penndrag och tyvärr ofta okunniga tjänstemän. Staten har i stort sett helt abdikerat i att visa någon dådkraft då det gäller utbildning av personal inom FHV. Som arbetsgivare har man med åren fått ett oerhört stort ansvar att betala för sjukdom och rehabilitera och det är inte sjukvården som hjälper till utan det enda konkreta en arbetsgivare kan göra är att investera i FHV. Samtidigt har staten satt stopp med möjlighet att via privata sjukförsäkringar få ett snabbt omhändertagande och utredning av medarbetare. Staten har valt att förmånsbeskatta dessa ca 650.000 anställda som haft tillgång till dessa. Man kan se tydligt att Staten ställer oerhörda krav på privata arbetsgivare men sköter sitt egna uppdrag hänsynslöst dåligt.
FHV har idag ett antal utmaningar rangordnas nedan:
1/ Mest akut är bristen på kompetens som omöjliggör vår verksamhet och driver kostnader för personal. Löner för FHV-läkare ligger i spannet 100–120 tusen/ månad och drivs idag av pensionärer. Medelåldern idag avseende t ex företagsläkare är mer än 70 år idag. Hur kan staten fullständigt strunta i att ta ansvar för detta. Vi har akut brist på alla kompetenser som FHV-utbildade sjuksköterskor, läkare, psykologer, ergonomer, arbetsmiljöingenjörer o s v!
2/ Bristande konkurrens där de 3 nationella, lejonparten danskt och norskt riskkapitalstyrda stora FHV-företag som dumpar priser i upphandlingar för att sedan konsekvent överfakturera. Det är helt ok att fakturera för administration som sker men det skall då framgå i upphandlingsunderlag samt fakturering. Vanliga mindre FHV-företag väljer idag helt bort att lämna anbud vid offentliga upphandlingar då vi inte kommer undan juridiskt med detta. Detta i sin tur får skyllas på dåliga upphandlingar men framför allt bristande revision av upphandlade avtal. Man kan inte som mindre spelare fronta upp advokater, överklaga mm. På så vis kan inte marknaden fyllas med nya företag med t ex organisationskonsulter och andra aktörer i vår specialiserade bransch. Se gärna aktuell upphandling ”Region Stockholm SLL”. Det finns idag bara tre företag som kan lägga anbud om man är realist. Priserna kommer att bli låga men kostnaderna på årsbasis kommer att bli höga för SLL på årsbasis. Kostnaderna för utslagning av arbetande medarbetare och sjukskrivning gigantiska. Alla vet detta men inte PK att tala om fakta.
3/ Brist på kunskap hos primärvården om FHV som inte i tid meddelar arbetsgivare att rehabinsatser behövs samt systematisk insikt om olika arbetsplatser. För mycket ”kan själv” samt ”tycka synd om” är tyvärr vanligt. Även om det är smärtsamt måste rimligen patienter på sikt må bäst på sikt av en investering i rehabiliteringsinsatser och därmed förebyggande arbete för organisationer och deras arbetskamrater.
4/ Bristande ekonomisk ersättning från staten avseende utredning och uteslutande av sjukdom så kallad ”medicinsk service”. Vi får bara tillbaka en liten del pengar och skall ansökas nästkommande budgetår. FHV vill inte hålla på med medicinska utredningar eller vård men inte sällan behövs det t ex en MR av skalle eller rygg som förvägrats på vårdcentralen då man tyckt det varit för dyrt. Har man inte en basal utredning höjer det ribban för lyckad rehabilitering.
5/ Det vanligaste missförståndet är att skylla på politiker som kommer och går och generellt är väldigt okunniga och ointresserade. Det är tjänstemännen som bereder alla ärenden som bär det stora ansvaret för att vi har en dysfunktionell bransch och bristande hjälp till alla de arbetstagare, offentligt och privatanställda som bär upp vårt land.
Det enda positiva just nu är att FHV:s branschförening ”Sveriges Företagshälsor” med duktiga ledare som Lena Tuvene och Joachim Morath sedan många år kämpar ohörda med lobbying då det gäller för staten att få till utbildningar inom FHV. Vi får se hur det går? Man behöver inte vara ”specialist i arbetsmedicin” utan det handlar om klinisk erfarenhet som kompletteras med konkreta kurser. Lycka till Lena och Joachim, men inom 1-2 år så stannar tåget och det är verkligheten som gäller och inte kartan!
Carl Tevell, spec FHV och allm medicin och senior
