Nyligen publicerades i Läkartidningen för första gången en rapport om en rehabiliteringsstrategi för patienter med utmattningssyndrom som visar signifikant effekt på återgång i arbete. Författarna beskriver en välkontrollerad och väl genomförd studie av internatbehandling hos sjukskrivna lärare med utmattningssyndrom. Studien påvisar ett signifikant bättre resultat i behandlingsgruppen [1].

Under de tjugo år som utmattningssyndrom varit ett bekymmer för vården (och Försäkringskassan) har ett stort antal behandlingar tagits fram och prövats i randomiserade kontrollerade studier (RCT), utan påvisbar effekt på återgång i arbete [2]. KBT enskilt eller i grupp har testats, liksom psykodynamisk terapi i grupp, olika fysioterapier som qigong och basal kroppskännedom, meditationsmetoder som mindfulness, naturrehabilitering (vistelse i trädgård eller i skog) och olika insatser gentemot arbetsplatsen.

Bäst effekt verkar behandlingar som riktar sig mot arbetsplatsen ha, men den enda arbetsfokuserade rehabilitering som hittills visats ha effekt på återgång i arbete (ADA, arbetsplatsdialog för arbetsåtergång) jämfördes i en svensk RCT med en kontrollgrupp med patienter som inte ville delta i behandlingen [3]. Det torde ha medfört en selektionsbias som kan ha överdrivit det positiva resultatet, som inte heller kunde reproduceras i en ny studie. 

Många tidigare RCT är av »add-on«-typ, det vill säga man har arbetat med ett basalt rehabiliteringsprogram i kontrollgruppen och lagt till den testade behandlingen i experimentgruppen. Jämförelse med en obehandlad kontrollgrupp, eller en grupp som får den behandling som vanligen erbjuds i den kliniska vardagen, är en starkare design som är mycket svårare att genomföra. Det är denna design som använts i studien som beskrivs i LT [1]. Två slumpade men väl matchade grupper har jämförts: en som fått den testade multimodala rehabiliteringen och en som inte fått den. En ytterligare finess är att urvalet gjorts av ett försäkringsbolag på väldefinierade kriterier snarare än bland patienter som själva sökt sig till en viss behandling.

Internatformen verkar vara en viktig komponent i det multimodala programmet som gett den statistiskt säkerställda bättre återgången i arbete. Den medför att patienterna orkar med ett mycket intensivare behandlingsprogram än vad som annars skulle vara möjligt och hjälper dem att undvika all stressbelastning, inte bara den som härrör från arbetet. Många patienter med utmattningssyndrom har utöver en pressad arbetssituation också familjeproblem som en vanlig sjukskrivning inte ger avlastning från.

En annan viktig komponent är säkert att alla patienter hade samma yrke. De flesta som arbetar med utmattningssyndrom är övertygade om att det är positivt att få samtala i grupp med andra som har en detaljförståelse av de problem som lett fram till utmattningen. Liknande erfarenheter finns från Ersta psykiatriska klinik, vars nyligen nedlagda utmattningsprogram var inriktat på medicinsk personal [4]. Erstamodellen har visserligen inte testats i någon RCT, men gav en lägre grad av sjukskrivning ett år efter behandling än vad som beskrivits i de flesta kontrollerade prövningar [5].

En tredje komponent – som ligger i linje med kliniska erfarenheter vid utmattningssyndrom – är den aktiva och engagerade uppföljningen. Ibland räcker det inte med en rekommendation om att något måste göras åt arbetsplatsen, man måste även kämpa för sin patient.

Programmet har kritiserats för att vara »exklusivt« [6]. Särskilt dyrt är det dock inte, speciellt inte i jämförelse med samhällets utgifter för sjukpenning. Är det kostnadseffektivt? Det får vi hoppas att författarna berättar för oss så småningom.

Vad som borde göras nu är ett försök att replikera resultaten med internatbehandling hos en ny yrkesgrupp. Varför inte läkare? Utmattningssyndrom är ett stort och växande problem inom vår profession. Tänk vilken hjälp en fungerande och tidigt insatt behandling skulle vara.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.