Primärvården är basen i hälso- och sjukvården med ansvar för hälsotillståndet hos hela befolkningen inom ett visst geografiskt område [1]. Om primärvårdsläkaren inte kan ge behandling eller ställa diagnos remitteras patienten till specialistmottagning [2]. I vissa fall anses det att primärvården remitterar för mycket, i andra att det skrivs för få remisser. Studier visar att flertalet remisser är adekvata, men det skickas också en hel del onödiga remisser [3].

Vid Akademiska sjukhuset i Uppsala gjordes 2003 en studie inom obstetrik och gynekologi i samarbete med primärvården som ledde till stora förändringar i verksamheten, kortade kötider till kvinnokliniken och förbättrad arbetsmiljö. Primärvårdsläkare erbjöds utbildning i exempelvis klimakteriebesvär och urininkontinens, och ansvarsfördelningen mellan allmänmedicin och gynekologi tydliggjordes [4, 5].

Primärvården ska remittera patienter till gynekologi vid infertilitet, oönskad graviditet, blödning under graviditet, postmenopausal blödning samt övriga blödningsrubbningar, gynekologisk cancer, cellförändringar, sexuella övergrepp samt vid vaginala flytningar med buksmärta, feber eller blödningar.

Till allmänmedicinens ansvar hör blödningsrubbningar som inte primärt kräver gynekologisk kompetens, såsom cytologprov/ultraljud, mensförskjutning, kraftig regelbunden menstruation, dysmenorrè och PMS, genital klåda och vulvabesvär (vårtor/blåsor/sår), flytning utan smärta, blödning eller buksmärta, urinvägsinfektion, inkontinens, klimakteriebesvär, framfall, uppföljning efter diagnos, förskrivning av lokalt östrogen och återinspektion av vaginalslemhinnan efter diagnos av gynekolog, byte av östrogenring och sexuella dysfunktioner.

Syftet med en ny retrospektiv observationsstudie [egna opubl data] var att ta reda på hur stor andel av remisserna från primärvården i Borås kommun (offentligt och privat drivna vårdcentraler) till kvinnokliniken vid Södra Älvsborgs sjukhus som följer regionala medicinska riktlinjer samt att kartlägga eventuella samband mellan inkompletta/omotiverade remisser och läkarens utbildningsgrad/kön.

Remisser från mars, april och maj 2016 granskades. Variabler som dokumenterades var antal och orsak till återremittering, frågeställning i remissen, andel fall som enligt regionala riktlinjer skulle ha stannat i primärvården och frågeställningar i remissen, primärvårdsläkarnas utbildningsgrad och kön samt huruvida gynekologisk undersökning gjorts i primärvården.

Studien visar att kvinnokliniken endast återremitterade fem procent av patienterna till primärvården. 65 procent (123/188) av remisserna följde riktlinjerna medan 35 procent (65/188) var omotiverade. 66 procent (43/65) av de omotiverade remisserna skrevs av distriktsläkare, 25 procent (16/65) av ST-läkare och 9,5 procent (6/65) av AT-läkare. 73 procent av remisserna kom från kvinnliga läkare.

Hos 55 procent av de remitterade patienterna hade gynekologisk undersökning utförts i primärvården. 18 procent av remisserna hade frågeställningen urininkontinens, 13 procent gällde rikliga mensblödningar och övriga blödningsrubbningar medan nio procent gällde misstänkt myom och ovariecysta samt behov av vaginal ultraljudundersökning. Inga samband sågs mellan felaktiga remisser och läkarens kön/utbildningsgrad.

Om vården följer regionala medicinska riktlinjer för remisser kommer väntetiderna till kvinnoklinikerna sannolikt att minska, då gynekologerna enbart behöver ta hand om patienter med behov av specialistkompetens. Dessutom skulle patienterna slippa bli slussade till fel vårdnivå där det är långa väntetider.

Varför följs då inte riktlinjerna? Beror det på att de inte är kända eller accepterade inom primärvården och/eller kvinnosjukvården, eller på att primärvården behöver ökad gynekologisk kunskap? Studien ger inga svar på detta, men den har resulterat i att ansvarsfördelningen mellan allmänmedicin och gynekologi lyfts och nya forskningsfrågor identifierats.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.