Läkarkollegor har flera gånger den senaste tiden debatterat Försäkringskassans hantering av sjukskrivningsärenden i olika medier, inte minst Läkartidningen. Brister i sjukskrivningsprocessen ses ofta och kan tillskrivas alla berörda parter, såväl den medicinska expertisen som Försäkringskassan och den försäkrade.

Jag har jobbat med Försäkringskassans aktivitetsförmågeutredningar (AFU, tidigare SLU och TMU) som auktoriserad läkare i många år. Utredningarna görs ofta i team med arbetsterapeut, läkare, psykolog och sjukgymnast och går i grova drag ut på att försöka hjälpa patienten att beskriva sin situation på ett sätt som Försäkringskassan kan förstå. Vad kan du och vad kan du inte göra på grund av din sjukdom? Vilka sjukdomar är det som ger nedsättning i funktioner och förmåga till aktivitet?

Det är inte ovanligt att patientens bedömning av sin förmåga skiljer sig från den medicinska expertisens, vilket ofta beror på bristande information. Kommunikationen lämnar med andra ord ofta en hel del att önska. Det är även vanligt att psykiatriska diagnoser eller sociala omständigheter kommer fram under utredningen. Detta kan komplicera bilden, men samtidigt förklara varför patienten inte lyckas komma ut i arbete och/eller varför en rehabiliteringsprocess inte fungerat – om det över huvud taget existerar en tydlig sådan.

I dagens samhälle tenderar vi även att sätta alltför stor tilltro till »mätbara värden«, och här är vården inget undantag (ett provsvar visar ett värde, psykologtest ger si och så många poäng etc). Det läggs för stort fokus på »verktygen« och därmed missar vi att det till syvende och sist krävs en professionell bedömning. Vi glömmer till och med bort den medicinska vetenskapens viktigaste instrument – anamnesen. Det är patientens sjukhistoria som ska ge oss en bild av var vi ska leta.

Jag har full förståelse för att kollegor inom vården »kroknar« inför den tilltagande administrationsbördan. Det är en mycket dålig idé att behandlande läkare ska bidra till bedömningen av om individen ska få ersättning från Försäkringskassan eller inte. Ärenden drar ut på tiden, vilket skapar osäkerhet för patienten och blir en börda av oanade mått för främst primärvårdskollegorna. Det är inte heller lätt för Försäkringskassans handläggare att försöka bringa ordning i regelverket. Detta skrev jag om i Läkartidningen redan 2004 [1].

Det är dags att överlåta sjukskrivningar och övrig administration kopplad till ersättningssystemen till speciellt utbildad försäkringsmedicinsk personal – läkare, arbetsterapeuter, psykologer och sjukgymnaster. Det skulle vara ekonomiskt försvarbart och ge mindre stresspåslag i alla led, och är en lösning som fungerar i andra länder.

 

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.