Psykisk ohälsa benämns vanligen som antingen akut stressreaktion (F43.0), anpassningsstörning (F43.2), ångesttillstånd (F41.9) eller utmattningssyndrom (F43.8A). En mycket vanlig behandlingsåtgärd är sjukskrivning. Men vet vi när sjukskrivningen är av godo för patientens framtida hälsa och arbetsförmåga och när den inte är det? 

Allmänläkarens roll när det gäller sjukskrivning vid psykisk ohälsa är att utifrån patientens berättelse, besvär och psykiska status vid konsultationen ta ställning till patientens egen bedömning av behovet och nyttan av sjukskrivning. Vi behöver då sakkunnigt hjälpa patienten att bedöma sin egen bedömning.

Det är ofta svårt för läkaren att stå emot impulsen att sjukskriva [1]. Tidigare studier visar att endast omkring tio procent av sjukskrivningskonsultationer hos distriktsläkare resulterar i att läkaren inte utfärdar sjukskrivning [2, 3]. Kanske skulle andelen sjukskrivningar bli betydligt lägre om besluten tas utifrån läkarens professionella bedömning i stället för att vi passivt utgår från en oroad patients egen bedömning? 

Den genomgång av besvär av värk från rygg och nacke som SBU gjorde år 2000 [4, 5] visar att den bästa behandlingen (om man uteslutit allvarliga tillstånd) är fortsatt aktivitet trots att det gör ont. Förr ledde vanligt ryggont oftast till långa sjukskrivningar och sjukpension. Detta är ovanligt i dag. Läkarens ord »det är inget farligt« tar vanligen bort den ängslan som inte sällan vidmakthåller besvären. 

I Läkartidningen beskrevs nyligen [5] en framgångsrik metod riktad till ungdomar som har ont i magen inför skolgången och där det onda utlösts av särskild mat. Den KBT-inriktade behandlingen går ut på att göra det man känner att man inte klarar, nämligen äta det man tror sig bli sjuk av. Terapeutens hållning bör vara »undvik att undvika«.

Sjukskrivning på heltid är ibland den enda möjligheten utifrån patientens allvarliga symtombild med depressiva drag och svår kraftlöshet. Oftast är dock arbetsförmågan inte så tydligt nedsatt att det behövs. 

Arbetslöshet har negativa hälsoeffekter för individen. Man tappar självkänsla, rutiner och sociala sammanhang. Dessutom försämras oftast ekonomin. Mycket talar för att detsamma sker vid en längre heltidssjukskrivning. Kan långa perioder av psykisk ohälsa bero på skadliga effekter av sjukskrivningen i sig?

Många patienter tolkar även symtom som är vanliga hos den friska och icke sjukskrivna delen av befolkningen (långvarig trötthet, sömnsvårigheter, oro, ängslan, glömska, irritation med mera) som att det är farligt att fortsätta arbeta och vara igång som vanligt. Dessutom finns det specialistkollegor som förordar mycket långa sjukskrivningar och menar att utmattning är en hjärnskada. Det blir skrämmande hotbilder som kan öka de psykiska besvären.

Kan vi hitta andra behandlingar än sjukskrivning som syftar till att öka arbetsförmågan, i stället för att minska den? På olika håll i Sverige finns goda erfarenheter av framtagna modeller som ännu inte är forskningsmässigt utvärderade. Det kan vid tecken på begynnande ohälsa till exempel innebära 25 procents förebyggande sjukpenning (två timmar ledigt/dag från jobbet). Individen får under sjukskrivningsperioden träna hårt med en fysioterapeut tre gånger i veckan och en gång i veckan träffa KBT-terapeut, och får då möjlighet att reflektera över det som händer på jobbet. 

Vi anser att det är viktigt att hitta förhållningssätt och behandlingar som får patienter med psykisk ohälsa att må bättre och kunna öka arbetsförmågan snarare än att minska den. Ofta handlar det om att stödja patienten att själv göra förändringar i livet. Vila riskerar att skada patienten. Konkreta behandlingsprogram underlättar när man i vården rekommenderar handling i stället för vila.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.