I Sverige är vi stolta över vår tolerans. I spetsen för Pride-festivaler går partiledare, och hbtq-certifiering är väl så viktigt som antalet vårdplatser. I forskningssammanhang förväntas vi känna skuld när vi deltar i studier tillsammans med forskare i exempelvis USA eller Storbritannien där man frågar om försökspersonernas etnicitet, vilket vi inte gör här ens i sådana fall där etnicitet faktiskt kan spela ganska stor roll (på grund av till exempel variationer i genetik).

Hudfärg är med rätta ointressant, och vi har bytt namn på befolkningsgrupper till inuiter, samer, romer, afroamerikaner etc. Religion är vars och ens ensak, och självklart spelar politisk uppfattning inte någon roll för vår rätt att arbeta och forska. Men en egenskap är oacceptabel: att vara gammal!

När jag 2010 fyllde 67 år hade Linköpings universitet glädjande nog infört rätten för professorer att fortsätta forska, om man kan dra in egna forskningsmedel. Undervisning är utesluten. Jag erbjöd mig att gratis, utan poäng eller ersättning, fortsätta genomföra »Etiskt forum«, som jag arrangerat i 25 år. Det gick inte. Jag ansågs ta uppgiften från en yngre intressent, som tog över. Inom ett år dog Etiskt forum. Senare har jag tagits till nåder som basgruppshandledare när yngre kollegor varit långtidssjukskrivna, uttröttade eller dylikt.

Varje år krävs en motivering för rätten att behålla det källarutrymme jag tilldelats på universitetet, och som jag är så tacksam för. Jag tillåts forska (men inte vara huvudhandledare för doktorander; varför vet jag inte), men utan lön, i den mån jag inte via egna anslag lyckas få ihop den deltidslön på 40 procent som krävs för att ha rätt att söka vissa forskningsanslag (exempelvis ALF eller FORSS).

Varje gång jag söker anslag hotas jag av avslag då ingen yngre medarbetare tagit över mina projekt. I snart 10 års tid har jag ideligen mötts av kritiken att vara för gammal, och vid några tillfällen fått avslag med just åldern som regelrätt motiv. Under tiden har jag jobbat vidare och stått för cirka 40 procent av antalet vetenskapliga publikationer vid avdelningen för pediatrik, och är mig veterligen den ende som under samma period haft publikationer i såväl NEJM, BMJ, JAMA och Lancet som Nature.

Under pensionärsåren har mina citeringar (>16 000) vida överstigit antalet citeringar som flertalet yngre, ännu ej pensionerade, vitala professorer har vid vår fakultet. Mitt H-index (62/65) växer och jag lyckas hålla en forskargrupp flytande. Men när jag erbjudit mig att ta uppdrag för universitetet har jag varit för gammal.

Förmodligen är det något fel på hjärnan, som vägrar bli trött och utbränd. Men den fungerar tillräckligt bra för att genomskåda hyckleriet med prat om att alla ska jobba längre och att erfarenhet är så värdefull. Någon åldersdiskriminering kan det ju inte vara fråga om i vårt toleranta land.

För övrigt är jag ödmjukt tacksam för att få dra mitt strå till stacken.