Regeringens lagförslag om vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen [1] innebär en förskjutning i synen på vårdbehov och är en utmaning för en behovsbaserad resursprioritering.

Enligt svensk lagstiftning ska offentligt finansierad hälso- och sjukvård vara behovsbaserad och resursfördelningen styras av de prioriteringsprinciper som antogs av riksdagen 1997 [2]. Enligt dessa måste vårdgivaren prioritera vårdbehov genom att bedöma hur stort behovet är och ta ställning till om det finns en vårdåtgärd som har stöd i vetenskap eller beprövad erfarenhet och som har en rimlig resursåtgång för att tillfredsställa behovet [2, 3]. Huvudskälen till detta är vårdgivarens specifika kompetens och att resursprioriteringen förutsätter att olika vårdbehov prioriteras mot varandra.

I ICD11 [4] definieras könsinkongruens som en bristande överensstämmelse mellan upplevt genus och tillskrivet kön, vilket leder till en önskan om vårdåtgärder. Åtgärderna har som mål att man ska uppnå en så stor överrensstämmelse som möjligt mellan individens kropp och det tillskrivna könet utifrån önskemål och vad som är möjligt att uppnå [4].

Könsinkongruens är en kriteriediagnos som ställs utifrån ett antal delvis subjektiva symtom [5]. Utredningen är omfattande, men syftar inte till att överpröva individens upplevelse av sin könsidentitet. Patientens perspektiv väger därmed tungt [6]. I dag tas Socialstyrelsens rättsliga råd till hjälp för att bland annat säkerställa en kvalitetskontroll av de utredningar som görs (rådet uttalar sig om vårdbehovet). I lagförslaget saknas extern kontroll av vårdgivarens utredning hos vuxna patienter.

En mer principiell förskjutning i förslaget är vilken vårdåtgärd som ska erbjudas och var gränsen går för vad som är en rimlig insats från vårdgivarens sida. Vid könsinkongruens är grundproblemet att personens kropp inte överensstämmer med den egna könsidentiteten samt att samhällets normativa syn på vilken könsidentitet en individ har och vilken kropp som överensstämmer med den identiteten är ifrågasatt. Ingen utomstående kan bedöma vilken kroppsförändring som kan resultera i att könsinkongruensen minskar eller lindras [7].

Vårdgivaren kan ha synpunkter på med vilka metoder man bäst uppnår förändring och i vilken mån resultatet kan bli som personen önskar, men inte sätta upp kriterier för hur långtgående insatserna bör vara. I många fall kan detta handla om insatser som kan kräva resurstillskott till plastikkirurgin, vilket i sin tur innebär undanträngning och en kostnad för andra patienter.

Om synen på vårdbehov förändras för en grupp patienter som konkurrerar om vårdens begränsade resurser med patientgrupper där en delvis annorlunda syn på vårdbehov tillämpas kan detta försvåra prioritering på lika villkor. Huruvida detta är en rimlig förändring eller inte finns inte utrymme att analysera här.

Kravet på likabehandling aktualiserar dock frågan om huruvida patienten bör ha ett avgörande inflytande över vilken åtgärd som kan anses tillfredsställa vårdbehovet. Att låta patienten få ett avgörande inflytande över vad som är en rimlig vårdåtgärd skulle dock kräva en radikal omtolkning av prioriteringsprinciperna för sjukvården i stort, i riktning mot vad som kan uppfattas som en efterfrågestyrd vård.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.