Frågan om vissa förlossningsenheters vara eller icke vara är kontroversiell. Ingen lär ha missat nyhetsrapporteringen från Sollefteå, där politikerna beslutade att lägga ned förlossningsvården. I Region Örebro län vill professionen (kvinnoklinikens chef med stöd av läkarföreningen och chefläkarna) stänga förlossningsavdelningen i Karlskoga med bristande patientsäkerhet som motivering. Politikerna där säger nej. I den nationella debatten har frågan om stad kontra landsbygd exploderat, och nyligen krävde Annie Lööf (C) barnmorskeledda förlossningsenheter. Här krockar befolkningens, politikernas och professionens intressen. 

Befolkningen vill ha basal förlossningsverksamhet i någorlunda närhet, men vilka krav behöver då uppfyllas? Strukturellt krävs omedelbar tillgång till operation, labb/blod, röntgen och intensivvård samt fullgod utrustning för neonatalt omhändertagande. Detta lever alla sjukhus med förlossning upp till i dag. Nu vill Svenska neonatalföreningen att det ska finnas neonatala vårdplatser för de lindrigast sjuka barnen. De svårast sjuka ska fortfarande transporteras.

Kompetensmässigt krävs det ett välutbildat team för att ta hand om ett medtaget nyfött barn. På »mitt« sjukhus, som saknar barnklinik, (cirka 1 000 förlossningar/år) har anestesin formellt ansvar för neonatal HLR sedan 25 år tillbaka. Ett narkosteam (narkosläkare/-sjuksköterska/-undersköterska), som dagligen arbetar tillsammans med att söva och ventilera/intubera/sätta larynxmask och infarter, larmas till alla medtagna barn. Läkarna randar sig på neonatalavdelning. Alla tränar neonatalt omhändertagande med övriga personalkategorier årligen och genomför teoretiska kunskapstest. Reell kompetens finns om man organiserar verksamheten så här.  

Under jourtid är primärjourerna på akutsjukhus första linjens försvar – på barnkliniker ofta barnläkare under utbildning – tills bakjouren ansluter för stabilisering. Narkosläkare tillkallas vanligtvis först när man har problem att ventilera och/eller intubera barnet. Ur patientsäkerhetsperspektiv känns det därför logiskt att narkosläkaren initialt kan ta hand om medtagna barn och att barnläkare och neonatalteam ansluter vartefter. 

Är det patient(o)säkert att transportera nyfödda barn? Neonatalföreningen skriver i rekommendationen [1]: »Rutinmässig postnatal överflyttning av sjuka nyfödda barn till annat sjukhus är inte förenlig med jämlik och patientsäker vård.« Ändå godkänner man i samma dokument att man bedriver förlossning på sjukhus med neonatala vårdplatser – men utan vårdplatser för intensivvård av nyfödda. Det är inte helt konsekvent, då detta innebär rutinmässig överflyttning av de svårast sjuka. 

Hos oss sker transport av de mest medtagna barnen med neonatalteam 10–15 gånger per år på ett kvalificerat och patientsäkert sätt. Dessutom sker överflyttning av ytterligare ett 50-tal barn, men man får väga den olägenheten mot kvinnornas rätt till trygghet och tillgänglighet, med jämlik närhet till akutvård och kvinnosjukvård/förlossning. Mot dessa relativt få transporter ska också ställas att 1 000 blivande mammor i stället under sin graviditet skulle tvingas genomföra en eller flera långa resor till förlossningen, ibland under akuta och traumatiska förhållanden. Skulle alla förlossningsenheter som saknar neonatalvårdplatser läggas ned handlar det om cirka 10 000 kvinnor/år som får väsentligt längre avstånd till förlossningen. 

Nedläggning av förlossningsavdelningar anses även hota akutsjukhusens funktion och status. Framför allt hotar det kvinnohälsovården i stort. Utan förlossningsvård lär det bli svårt att upprätthålla kvinnoklinikerna och såväl rekrytera och utbilda som behålla gynekologer/obstetriker.

Befolkningens, politikernas och professionens intressen måste, som alltid, jämkas samman. Det går att bedriva patientsäker förlossning utan neonatala vårdplatser. Vården blir dessutom mer tillgänglig och därmed mer jämlik oberoende av var man bor i landet.