I början av hösten 2019 ordnade Läkartidningen ett seminarium om den nya läkarutbildningen, den kommande bastjänstgöringen (BT) och olika erfarenheter av hur fortbildningsfrågor för läkare har handlagts i Sverige och Europa.
Utredaren Stefan Lindgren gav en intressant inblick i tankegångarna kring den nya läkarutbildningen, vilken förefaller vara en dynamisk och integrerande inlärning från cell till samarbete med övriga professioner inom sjukvården. Ansvaret för undervisningen förutsätts vila tungt på de enskilda studenterna, på de lärosäten där utbildningen ska ske, men också på de nybildade regionerna. De sistnämnda instanserna har under senare decennier inte alltid utmärkt sig för ett gott handlag vad gäller resurser för en välfungerande primär- och sjukhusvård.
I den nuvarande läkarutbildningen har tiden till legitimation varit minst sju år. Många läkarstudenter har inte fått en AT-tjänst omedelbart efter läkarexamen och har då skaffat sig fortsatt lärande och meriter genom underläkarvikariat något halvår eller år.
Den nya bastjänstgöringen (BT) ska pågå i 12 månader, men då det har visat sig att några få specialiteter gjort anspråk på större andelar av den tiden skulle det kunna tolkas så att BT har blivit för kort. Det tycks också innebära att till exempel psykiatrin inte riktigt får plats i BT. Förutom att BT blir kortare än AT minskar även den sammanlagda tiden till legitimation från 7 till 6 år.
Önskemålet om kortare läkarutbildning fram till legitimation uppges komma från Socialdepartementet, som vill ha större genomströmning. Vidare ska ett EU-direktiv föreligga om harmonisering av läkarutbildningar inom EU. Finns det risker med en förkortning av läkarutbildningen som inte är styrd av läkarprofessionerna?
Föreställningen om livslångt lärande för läkare och andra professioner inom sjukvården har alltid funnits. Ska den nu starka betoningen av livslångt lärande ses som en kompensation för den förkortade läkarutbildningen?
