Slutreplik. Lars Breimer skriver i ett debattinlägg att Joar Björks fyra fall i LT, som beskriver etiska problem i vården, illustrerar att läkaren måste kunna kommunicera effektivt med sina patienter (se länkar i slutet av artikeln, red anm). Här svarar Joar Björk:

Jag håller helt med om att många etiska problem beror på brister i kommunikationen. Därför är det mycket positivt att läkarutbildningen lägger allt mer fokus på konsultationsteknik. Detta ger sannolikt både instrumentella fördelar (god anamnesupptagning ger mer effektiv vård) och så kallade intrinsikala [1] fördelar (god kommunikationsförmåga är en del av ett gott möte).

Ändå tror jag fortsatt att de dilemman som beskrivits i min artikel har etisk relevans i sjukvården. Även om många problem hade kunnat undvikas genom god kommunikation från början vet vi att den goda kommunikationen inte alltid finns där. Ibland uppstår lägen där läkare och patient står på helt olika planhalvor. Ibland finns också grundläggande värderingsskillnader som är svåra att överbrygga ens genom den bästa kommunikation.

Lars Breimer ger en vacker och träffande bild av vad medicinsk etik handlar om – att fundera över om den vård vi bedriver är sådan som vi skulle önskat att våra anhöriga fick. Samtidigt menar jag att bilden missar en delkomponent i den medicinetiska utmaningen. Just våra anhöriga är av naturliga skäl ofta rätt lika oss själva. Det gör det lätt för oss att avgöra vilken behandling som passar dem.

Snäppet svårare – men etiskt minst lika relevant – är att fundera över om den vård vi bedriver är önskvärd även för den patient som inte är som vi själva eller våra anhöriga. Det är i sådana situationer, alltså i mötet med en patient som har (eller åtminstone förefaller ha) annorlunda värderingar än vi själva som problemet med »förväntat suboptimal vård« framför allt riskerar att dyka upp. 

Läs mer:

»Etiskt dilemma« är ofta en fråga om bristande kommunikation (Replik)

När patienten vill ha behandling som vi inte tror är den optimala (Etik & Läkarroll)

Intrisikal. Något som har värde i sig självt, och inte (enbart) för att det leder till något annat värdefullt [1].