Sveriges Kommuner och regioner (SKR) har nyligen publicerat en rapport om miljöarbetet i regionerna för 2019 [1]. Här presenteras en positiv utveckling över tid enligt de fem indikatorer som används. Det är också mycket glädjande att många regioner börjar göra klimatberäkningar. Men det finns ett större perspektiv som visar att detta arbete bör, och skulle kunna, göras mycket effektivare.
Bakgrunden är att arbetet med att nå klimatlagens mål, att Sverige till år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser (främst CO2), går dåligt. Alla sektorer i samhället måste hjälpa till om vi ska ha en chans att lyckas.
Sjukvården bidrar med 4,4 procent av de totala utsläppen, och två tredjedelar av alla utsläpp kommer från inköp av varor och tjänster. Sjukvården måste således minska sina nettoutsläpp till 0 inom 25 år. Detta samtidigt som man står inför framtida utmaningar som en åldrande och alltmer sjukvårdskrävande befolkning och nya dyrare behandlingsmetoder. Det finns en stor risk att miljöfrågorna hamnar i bakvatten.
I England uppmärksammades dessa hållbarhetsproblem i samband med att en klimatlag antogs 2008 [2]. Då startade arbetet med att anpassa sjukvården till framtidens utmaningar. Det sattes som mål att minska hälso- och sjukvårdens växthusgasutsläpp med 10 procent under sju år. Efter tio år hade utsläppen av växthusgaser minskat med 18,5 procent samtidigt som indikatorer för klinisk aktivitet ökade med 27 procent och besparingar gjorts om ofattbara 1,8 miljarder pund.
Vad bedömer de ansvariga som framgångsfaktorer? Jo, att arbetet utgick från högsta ledningsnivå med tydligt angivna mål, bland annat att stimulera och stödja initiativ ute i verksamheterna. Information och att främja engagemang har varit helt centrala principer. En liten central utvecklingsenhet, som betalade sig själv, har varit mycket pådrivande. Återkommande beräkningar på central nivå av hälso- och sjukvårdens totala utsläpp var nödvändiga för att kunna följa arbetet mot det uppställda målet.
Tillbaka till Sverige och det ansvar som delegerats till regionerna. Det görs förvisso många bra saker inom regionerna. Men är det nödvändigt att regionerna själva ska uppfinna hjulet? När det gäller klimatberäkningar använder sju regioner den etablerade metoden medan övriga använder olika egna metoder. Alla regioner inkluderar olika utsläppskällor, bortsett från fyra som inte gör några beräkningar alls.
Här borde effektiviteten ökas genom att centralisera metodval och beräkningar. Därmed skulle regionernas och hälso- och sjukvårdens del av arbetet mot klimatmålen göras synligt. Det bästa vore att samordna regionernas arbete i dessa frågor bättre i enlighet med Naturvårdsverkets sammanfattning [3] i underlaget till regeringens klimatpolitiska handlingsplan: »Jämfört med tidigare samhällsomställningar är det är troligt att staten behöver styra omställningen på ett sätt som inte tidigare varit fallet.«
En nationell samordnande funktion bör skapas, antingen via staten eller SKR. Dessutom bör Sverige följa Englands exempel genom att ta tillvara det engagemang och den kompetens som finns hos sjukvårdens personalkategorier.