Livsstilsfaktorer och ökad livslängd leder till förhöjd prevalens och incidens av bland annat diabetes med följdsjukdomar [1], hjärt–kärlsjukdom och cancer. Därtill har introduktionen av nya läkemedel, som till exempel intravitreal injektionsbehandling, påtagligt ökat antalet patienter som är behandlingsbara. Dessa utmaningar kräver gemensamma lösningar och aktualiserar frågan hur sjukvården i stort ska hantera växande patientvolymer, som utgör en stor belastning på klinikerna och våra begränsade resurser.

Som exempel kan vi konstatera att det finns god potential att optimera behandlingskapaciteten vid diabetesmakulaödem, en följdsjukdom till diabetes, utan att öka kostnaderna. Slutsatsen grundar sig i en strukturerad sammanställning av data från fem kliniker av antal injektioner, tidsåtgång, besök, mätningar av intraokulärt tryck samt läkemedelskostnad.

Om vi även inkluderar personal- och lokalkostnader i sammanställningen ser vi att färre injektioner och besök samt kortare sammanlagd injektionstid ger lägre totalkostnad för ett läkemedel (dexametason) jämfört med samtliga anti-VEGF-preparat (vaskulär endotelial tillväxtfaktor) inklusive bevacizumab, trots att detta preparat har lägst läkemedelskostnad. Resultaten sammanfaller med en studie som visar potentiella besparingar på upp till 13 procent vid val av dexametason jämfört med andra anti-VEGF-preparat [2].

För att kunna uppnå en mer jämlik vård erbjuder Svenska makularegistret öppna registerdata med möjlighet att följa behandlingsresultat och jämföra med övriga riket. I dagsläget saknas dock tillräckliga registerdata för diabetesmakulaödem vad gäller skillnader i effekt mellan olika behandlingsregimer. Vår uppfattning är att vi med aktiv registrering kommer att ha tillgång till sådana data i framtiden. Detta ger oss möjlighet att även göra kvalitativa studier på såväl effekt som resurs- och tidsutnyttjande för olika behandlingar.

Mer effektivt resursutnyttjande kan vi även uppnå genom flödesförändringar, såsom dubbla injektionsrum, »rent rum« i stället för operationssal, delegering av injektionsbehandling till sjuksköterskor samt reducerat antal mätningar av intraokulärt tryck [3] hos utvalda patienter. Det senare måste ske med försiktighet. Det är viktigt att inte underskatta risken för bestående skador till följd av tryckstegring.

Ur ett patientperspektiv har diabetesmakulaödem negativ effekt på förbättring av livskvalitet (QOL), då 54 procent av patienterna upplever oro upp till två dagar före injektionsbehandling. En stor andel patienter har svårt att slappna av och får sömnsvårigheter. Den mest önskade förbättringen uppges vara färre injektioner och färre läkarbesök men samma resultat [4].

Med totalkostnadsperspektiv i vården kan lokaler och personal användas mer effektivt, vilket kan korta köer för flertalet patientgrupper. Sammantaget ser vi goda möjligheter till resursoptimering. Våra metoder bör även kunna appliceras på andra terapiområden. Vi ser att färre besök förbättrar livskvaliteten för patienter med diabetesmakulaödem och ökar kapaciteten på klinikerna. Med ett ökande patienttryck är det angeläget att arbetet med att ta ett helhetsgrepp om vårdkostnaderna och att optimera verksamhets- och patientflöden på klinikerna ges högsta prioritet.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Martin Breimer fått arvode från Allergan och Novartis. Inger Westborg har fått arvode för föreläsningar för Allergan, Novartis och Bayer. Pierfrancesco Mirabelli har fått arvode från Allergan, Novartis och Bayer. Sammanställningen av klinikdata är gjord med stöd av Allergan.