Jag ifrågasätter Folkhälsomyndighetens råd att människor som är direkt hemkomna från extrema högriskområden som Iran eller norra Italien ska återgå direkt till arbetet och i övrigt vanliga aktiviteter, i synnerhet om de arbetar med människor som har hög risk att dö i en eventuell infektion.
Påståendet att asymtomatiska bärare inte är smittsamma är mycket kontroversiellt. Centers for Desease Control and Prevention (CDC), den amerikanska motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten, skriver på sin hemsida bland annat att »Some spread might be possible before people show symptoms; there have been reports of this occurring with this new coronavirus, but this is not thought to be the main way the virus spreads«.
I Singapore, där man har stor erfarenhet av skydd mot smittsamma sjukdomar, tvingas alla (oavsett arbetsplats) som varit i ett riskområde att stanna hemma fjorton dagar från arbete/skola och bara lämna hemmet om det är nödvändigt. Den som anlänt från Hubei-provinsen i Kina får inte i något syfte lämna hemmet.
I Sverige har många kloka företag infört liknande rutiner som i Singapore. Det offentliga Sverige tycks dock följa Folkhälsomyndighetens påståenden som om de var huggna i sten utan att reflektera. Det var mycket illa att vi lät skolbarn gå tillbaka till skolan, men långt värre är att man inom hälso- och sjukvården tolkar Folkhälsomyndighetens budskap om icke-smittsamhet som en garanti för att det är ofarligt att låta personal som just återvänt från riskområden direkt återgå i arbete, oavsett om man arbetar på ett äldreboende, en kirurgavdelning eller inom intensivvården.
Även om det nya coronaviruset (mot förmodan) inte är smittsamt förrän individen får symtom verkar Folkhälsomyndigheten och vården tro att symtom på covid-19 på något mirakulöst sätt alltid debuterar utanför arbetstid och att de smittade därmed har möjlighet att i hemmet bestämma sig för att inte åka till jobbet.
Vad händer när de i stället får symtom under arbetsdagen?
En person som får symtom under arbetsdagen kan inte förväntas agera omedelbart. Dels tar det förstås en stund innan man inser att »detta var tredje gången jag hostade till, kanske är det trots allt fråga om covid-19«, för att inte tala om de individer som inte vill inse att de drabbats av coronasymtom och därför stannar kvar på jobbet tills andra säger till?
En kirurg som står och opererar kan inte omedelbart avbryta och avlösas. En IVA-sjuksköterska som håller luftvägen på en patient kan inte avlösas direkt. Och vad gör vi sedan? Hur ska personen kläs av, byta om och förflyttas genom sjukhuset för vidare transport? Hur många av kirurgteamet och IVA-personalen måste sättas i karantän? Ska man lita på att de som hade nära kontakt med den insjuknade en timme före symtomdebut inte är smittade? Ska man vänta tills den insjuknade testats positivt?
Om man börjar tänka på problemet i realiteten är det uppenbart livsfarligt att låta medarbetare som varit i högriskområden arbeta de första två veckorna, i synnerhet om man arbetar inom vården och ännu mer så med högriskpatienter.
Folkhälsomyndighetens råd är fullständigt felaktiga. När det potentiella utfallet är katastrofalt måste man som myndighet undvika att ens ta mycket små risker. Kostnaden för att hålla det lilla antal vård- och omsorgspersonal som varit i riskområden hemma i två veckor är en extremt billig försäkring. Vi måste ändra detta. Senast i dag.
