I en debattartikel i Läkartidningen [1] skriver smittskyddsläkaren Peter Nolskog tillsammans med hudläkare och STI-läkare (men ingen gynekolog) att de i likhet med Läkemedels​verket anser att det endast finns indikation för diagnostik av Mycoplasma genitalium vid subjektiva symtom som uretrit och cervicit om klamydiaprov samtidigt är negativt.

Skälet uppges vara att diagnos av mykoplasmainfektion inte har samma indikation som klamydia och gonorré samt att sjukdomen inte är av samma allvarlighetsgrad, särskilt vid symtomfritt bärarskap. Det skäl som främst lyfts fram är risken för resistensutveckling.

Vi har erfarenheter från den tid då klamydia inte gick att diagnostisera. Hos kvinnor med så kallad non-gonokockuretrit ställdes då diagnosen salpingit (pelvic inflammatory disease, PID) genom laparoskopi. Efter behandling skickades patienten hem till sin partner, och blev ofta snabbt smittad igen. Kanske förklarade detta den ökande incidensen av extrauterina graviditeter som opererades på 1980- och början av 1990-talen.

När god diagnostik av klamydia tillgängliggjordes minskade problematiken. Även incidensen av extrauterin graviditet minskade och var i början av 2000-talet lägre [2, 3].  Nu finns en allmän acceptans för att tidigt söka upp och behandla klamydiainfektion, och förfarandet ingår i screening vid abort. Trots det har vi de senaste tio åren sett en stigande frekvens av extrauterina graviditeter [4]. Studier visar att infektion med mykoplasmabakterier medför risk för salpingit och endometrit [5-7].

Kvinnokliniken Skaraborg har länge arbetat aktivt för att göra aborter så säkra som möj​ligt och undvika postoperativ infektion. För 30 år sedan var andelen infektioner efter abort ungefär 10 procent. När vi kom igång med screening för gonorré, klamy​dia och senare även bakteriell vaginos sjönk incidensen successivt till under 4 procent. Med förfinad PCR-teknik samt att vi också screenar för Mycoplasma genitalium är infektionsfrekvensen nu nere under 1 procent [8]. Detta besparar många kvinnor infektioner, infertilitet och morbiditet, minskar samhällets kostnader och frigör resurser. Samtidigt minskar sannolikt användandet av bredspektrumantibiotika.

Peter Nolskog och medförfattare skriver att förutsättningar saknas för att förhindra spridning i samhället då mykoplasmainfektion inte är smittspårningspliktigt. Ska unga kvinnors sexuella hälsa därför sättas på spel, och ska de utsättas för risk för infertilitet, morbiditet och eventuell död på grund av brusten extrauterin graviditet? Kan författarna rakryggat säga att de avråder unga kvinnor från att behandla en diagnostiserad, men icke symtomgivande mykoplasmainfektion?

Vi anser att en rimligare inställning vore att argumentera för att utöka skyddet för unga kvinnor, till exempel genom att propagera för att göra Mycoplasma genitalium smittspårningspliktigt.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: PG Larsson arvoderas av Dynamic Code.