Självtest för streptokocker följer inte nationella rekommendationer

Företaget Dynamic Code har nyligen lanserat ett självtest för streptokocker vid halsont följt av läkarbedömning hos en digital vårdgivare. Företaget påstår att detta är »helt i linje med existerande riktlinjer, de så kallade Centorkriterierna«. Det är fel.

Läkemedelsverkets behandlingsrekommendation för faryngotonsillit i öppenvård [1] anger tydligt att bedömning av en patient med ont i halsen kräver fysisk klinisk undersökning, vilket understryks av Nationell arbetsgrupp Strama [2]. I rekommendationen står även: »Prov för odling och antigentest bör tas av läkare som är väl förtrogen med provtagningsmetodiken, lämpligen i anslutning till undersökning av svalget.«

Hittills saknas evidens för att klinisk undersökning kan göras digitalt med samma tillförlitlighet som vid ett fysiskt besök [3]. Att påstå att riktlinjerna är detsamma som Centorkriterierna (feber ≥38,5 grader, ömmande körtlar i käkvinklarna, beläggning på halsmandlarna, frånvaro av hosta) är inte korrekt. Centorkriterierna är en del av rekommendationen och används som hjälp inför beslut om prov. Provtagning ska alltså inte föregå klinisk bedömning.

Dynamic Code skriver att man bör använda självtestet direkt när man känner av symtomen. »Om du testar dig redan första dagen i stället för att besöka vården först efter ett par dagar, förkortar du sjukdomstiden avsevärt och minskar risken att smitta andra.« Inte heller det är korrekt. Det är sjukdomsgraden och inte tidpunkten när man utför testet som avgör nyttan av antibiotikabehandling.

Om patienten uppfyller minst tre av fyra Centorkriterier och testat positivt för betahemolyserande grupp A-streptokocker (GAS) förkortas symtomdurationen med 1–2,5 dygn. Har patienten enbart halsont och påvisade GAS förkortas tiden med <1 dygn av antibiotika. Tidig egenprovtagning är inte i linje med rekommendationerna och riskerar att öka provtagningen hos patienter med lägre sjukdomsgrad och mindre nytta av antibiotika.

Ont i halsen orsakas oftast av en virusinfektion och ska då inte antibiotikabehandlas. Dessutom har inte alla patienter med påvisade GAS nytta av behandlingen. Huvudbudskapet i riktlinjerna är att endast påtagligt sjuka patienter bör erbjudas behandling.

GAS kan finnas i halsen utan att ge symtom. Hos barn upp till 18 år är i genomsnitt 18 procent asymtomatiska bärare – i förskolegrupper 20–50 procent [4-6]. Bärarskap tycks innebära låg risk för smitta och ingen ökad risk för invasiv infektion. Patienterna behöver därmed inte identifieras. En överhängande risk med självtest för GAS är just att bärare identifieras och behandlas, då det kan vara svårt för läkaren att förklara att antibiotika inte är aktuellt trots att ett snabbtest visat GAS.

Bland patienter som söker för halsont finns en liten grupp med potentiellt mycket allvarliga sjukdomar, exempelvis retrofaryngeal abscess, epiglottit och peritonsillit. Flera av dessa är inte GAS-inducerade, och för identifiering krävs noggrann fysisk undersökning av hela ÖNH-området, vilket är omöjligt med ett egentest.

Läkemedelsverkets behandlingsrekommendation för diagnostik och behandling av faryngotonsillit är till för att patienten ska omhändertas på ett säkert sätt och för att optimera behandlingen med antibiotika. Sverige har låg antibiotikaförskrivning i öppenvården, mycket tack vare Stramas arbete. Att så tydligt gå emot gällande rekommendation riskerar patientsäkerheten och motarbetar Stramas och myndigheternas arbete för rationell antibiotikaanvändning. Nationella riktlinjer bör följas för att vården ska bli patientsäker och jämlik.

Läs repliken:
Onödig kritik mot test vid halsont