Sverige bör byta strategi för att bromsa spridning av coronaviruset

Läget med det nya coronaviruset (sars-cov-2) liknar nu en pandemi, även om Världshälsoorganisationen (WHO) än så länge kallar situationen för »ett oroande internationellt hot mot folkhälsan«. Ungefär hundra länder har rapporterat fall av covid-19 (sjukdomen som viruset orsakar), globalt cirka 100 000 fall. I Italien var antalet fall den 8 mars cirka 6 000, varav 366 döda, men uppskattningar indikerar 4 gånger fler fall [1].

Att hela norra Italien satts i karantän är en åtgärd som saknar motstycke i modern tid i Europa. I Sverige har de flesta fall som identifierats (över 200 den 8 mars) orsakats av hemvändande från norra Italien. Fram till 25 februari var endast ett fall rapporterat. Folkhälsomyndigheten har fått ta tillbaka flera uttalanden om sars-cov-2: att smittspridning utanför Kina är osannolik, att viruset inte skulle drabba Sverige, att »peaken« i Sverige är nådd.

Dödligheten i covid-19 är osäker. Det saknas prevalensstudier utifrån serologiska test av hur många som insjuknat. Trovärdiga uppskattningar visar på en dödsfrekvens i befolkningen på 0,3–1 procent, vilket är högre än för influensa A (uppskattningsvis 0,1 procent) [2]. Dödsrisken bland äldre tycks dock vara betydligt högre.

Folkhälsostrategier för att minska påverkan av ett virus som sars-cov-2 utformas utifrån hur stark smittspridningen är, vilket anges med basal reproduktionskvot, R₀. R₀ beskriver hur många nya infektioner ett infekterat fall i medeltal ger upphov till i en icke-resistent population. R₀ för sars-cov-2 är högre än för influensa A (1,2–1,5) [2]. Vissa studier uppskattar R₀ för sars-cov-2 till 2,5–3 [2], andra att det är högre [3] (se vidare *).

Om effektiva åtgärder leder till att R₀ går ner under 1 dör utbrottet ut. Lättast är det om åtgärder för att begränsa spridningen sätts in i ett tidigt skede, innan allt för många hunnit bli smittade. Är många redan smittade kan det bli svårt att begränsa spridningen, och man får i stället rikta in sig på att bromsa den genom ett brett batteri av samhällsåtgärder och rekommendationer. Kina lyckades begränsa smittspridningen kraftigt genom strikta karantän- och isoleringsåtgärder.

Sveriges strategi för att hantera situationen tycks främst bestå i kontaktspårning och isolering av sjuka. Strategin kan fungera om det enbart finns enstaka fall och R₀ är låg. Effektiviteten beror också på sjukdomens symtomatiska och asymtomatiska mönster. Om ingen asymtomatisk eller presymptomatisk smitta förekommer kan ett R₀ på 1,5 begränsas med endast 50 procent av spårade kontakter, är R₀ 3,5 måste 90 procent av kontakterna spåras [4]. Ett scenario med 30–40 kontakter per fall innebär ett växande och tungt åtagande för smittskyddet. Dessutom indikerar sjukdomsbilden presymtomatiska överföringsmönster [1, 2, 5]. Även i Sverige är troligen inte alla fall kända, vilket försämrar utsikterna för att helt begränsa spridningen.

Storbritannien har ungefär lika många fall som i Sverige (över 200 av 21 000 testade den 7 februari). Där försöker man nu bromsa smittspridningen med hjälp olika folkhälsoorienterade insatser (utöver kontaktspårning och isolering av sjuka), exempelvis att förhindra stora folksamlingar, uppmana till minskat resande, ge råd om karantän vid oro för smittöverföring, stänga ned skolor (då barn förefaller bidra till smittspridning [5]) och stänga ned avdelningar på sjukhus och andra vårdinrättningar om personalen misstänks blivit smittad.

Folkhälsomyndigheten bör ta situationen på allvar, på samma sätt som man gör i Storbritannien, och i ett så tidigt skede som möjligt på alla tillgängliga sätt bromsa spridningen av sars-cov-2. Fler förseningar och chansningar kan få ödesdigra effekter på folkhälsan i Sverige. Att minska smittspridningen och därmed förhindra nya fall av covid-19 är inte enbart Folkhälsomyndighetens ansvar, men myndigheten har en viktig roll i att kommunicera hur befolkningen bör handla för att begränsa effekterna av viruset. Det uppdraget bör myndigheten ta på större allvar.