En fråga som ofta dyker upp i diskussioner kring det nya coronaviruset, sars-cov-2, är hur många offer det kommer att skörda i Sverige. Baserat på den demografiska utvecklingen och erfarenheter från tidigare influensaepidemier är en rimlig uppskattning cirka 5 000–6 000 dödsfall.

Influensaepidemier var vanliga på 1980- och 1990-talen, innan influensavaccination introducerades. De kraftigaste epidemierna under de båda decennierna inträffade oktober 1988 till januari 1989 respektive november 1993 till januari 1994. Vid dessa båda epidemier inträffade cirka 3 000 dödsfall vardera.

Sammanfattningsvis såg mönstret ut enligt följande:

  • Som regel avled 2 000–3 000 personer i influensa.
  • Flertalet av dem som dog var sköra och skulle bara ha levt ytterligare några månader om influensaepidemin inte brutit ut.

Hur kan vi applicera detta mönster på den pågående coronavirusepidemin?

En slutsats är att fler kommer att dö denna gång än under tidigare epidemier. Det beror helt enkelt på att vi nu är fler invånare i Sverige och att antalet äldre samtidigt ökat kraftigt. De senaste 30 åren har landets folkmängd vuxit med 1,8 miljoner, varav »70-plussarna« med nästan en halv miljon. Den sköra befolkningsgruppen 90-plussare har ökat med hela 250 procent.

Det är rimligt att räkna med att antalet döda i covid-19-sjukdomen kommer att vara fler än 3 000 (som vid en kraftig säsongsinfluensa för 30 år sedan), och snarare röra sig runt 5 000 till 6 000. Kalkylen utgår från den köns- och åldersspecifika överdödlighet som observerades vid influensaepidemierna för 30 år sedan och dagens befolkning fördelad på kön och ålder.

När vi drabbas av säsongsinfluensa är det framför allt sköra individer som dör. Låt oss ta ett exempel: Under tremånadersperioden efter influensaepidemin 1988/1989 dog det 1 800 färre personer än normalt. Det är ett typiskt mönster som upprepats efter influensaepidemier. På goda grunder kan man därför påstå att drygt hälften av dem som dog i influensaepidemin 1988/1989 bara skulle ha levt ytterligare några månader om epidemin inte hade inträffat (Figur 1).

Det borde inte vara någon överraskning för myndigheter och politiker att influensaepidemier skördar offer bland sköra invånare på äldreboenden (tidigare långvård). Så var det för cirka 30 år sedan, då vi såg halvtomma avdelningar inom långvården i epidemins spår.

När det gäller statistiken över dödsfall i covid-19-sjukdomen sker sannolikt en underrapportering i alla länder i mer eller mindre grad, också i Sverige. Det är först när befolkningsstatistiken redovisar antalet dödsfall per månad som man kan uppskatta överdödligheten under coronaepidemin och därmed beräkna antalet offer för covid-19. Således är det först när epidemin är över som man kan göra jämförelser såväl med tidigare epidemier som mellan länder.

Det troliga utfallet av coronaepidemin i Sverige kommer, som tidigare nämnts, att bli 5 000–6 000 dödsfall. Blir de färre har rekommendationerna för att hindra smittspridningen och vårdens omställning varit mycket framgångsrika. Blir dödsfallen fler trots de massiva insatserna för att minska spridningen av viruset beror det sannolikt på brister i vår förmåga att hantera smittspridningen i kombination med virusets aggressivitet.

Eftersom det framför allt är äldre och sköra personer som blir offer för covid-19 kommer dock antalet dödsfall under månaderna efter epidemin att bli 3 000–4 000 färre än normalt, om de gamla mönstren från tidigare influensaepidemier gäller.