Margareta Lööf-Johanson skrev nyligen ett välformulerat inlägg i Läkartidningen [1] om sjukskrivningen, Försäkringskassans agerande och vad som borde vara företagshälsovårdens roll i processen.

Jag instämmer i att Försäkringskassan inte fungerar optimalt. För många beslut verkar vara tagna utan eftertanke och dessutom få näring av regeringsdirektiv att spara pengar. Sjukskrivning är dock per definition inte någon medicinsk åtgärd, även om det är bra att kunna vara sjukskriven i en sjukdoms- eller rehabiliteringsprocess. Sjukskrivningen är egentligen enbart ett intygande från en professionell handläggare (här en legitimerad läkare) om att personen i fråga inte kan fullgöra sina arbetsuppgifter av medicinska skäl. Det handlar inte ens om diagnos eller vad det är för sjukdom, utan om på vilket sätt den medicinska situationen begränsar individens arbetsförmåga.

Försäkringskassan är att betrakta som ett försäkringsbolag där försäkringspremien betalas in via skattsedeln och där vi alla är försäkrade för vår möjlighet att kunna överleva även när vi är sjuka och inte kan arbeta och få lön. Tidigare fanns det även (om än outtalat) en social och vårdmedicinsk aspekt med i bilden, men den är borta.

Nu är det regelverket som gäller. Detta regelverk hanteras av välutbildade och duktiga men ur mänsklig synpunkt ofta okunniga och oerfarna handläggare som tycks sakna överblick av de större linjerna i samhället. Besluten blir därför ofta rättsosäkra sett ur försäkringsjuridiskt och mänskligt perspektiv. Att utvecklingen gått åt det hållet kan i stort skyllas på kombinationen av ett allt större utnyttjande av försäkringen och mindre pengar till systemet.

Företagshälsovårdens roll i detta är intressant. Här finns kunnande och kompetens att bedöma och hantera arbetsoförmåga på grund av sjukdom, inte minst relaterat till arbetssituationen. Företagshälsovården har dessutom en nära (inte alltid bra, men nära) relation till arbetsgivare och kan tillsammans med dem göra en fortsatt planering där kunskaper från arbetssituationen kan tas till vara (vilket borde ses som nödvändigt).

Även om företagshälsovården inte är nedmonterad (för det är den inte) utgörs den fullt ut av privat företagsamhet som är beroende av att kunder köper tjänster och betalar för dem. Eftersom det saknas krav på att företag ska eller måste köpa tjänster från företagshälsovården är det upp till kundernas goda vilja om och vad de ska köpa. Primärvården anses då i jämförelse vara »gratis«.

Det har förts diskussioner om hur företagshälsovården ska organiseras, och framför allt hur den ska ersättas. Det har föreslagits att ersättningen ska delas mellan staten, kunden och regionerna, men inget har hänt. Därmed är företagshälsovården i stort utlämnad till kundernas goda vilja, som tyvärr inte alltid finns.

Det är synnerligen tråkigt att läkares bedömningar ifrågasätts och att vår trovärdighet blivit nedmonterad. Vi läkare har den medicinska bilden, och den ska respekteras. Samtidigt tror jag att flera av oss inte är helt insatta i Försäkringskassans regelverk och roll i samhället, vilket skapar frustration i båda lägren.

Jag tycker att sjukskrivningen ska respekteras bättre av Försäkringskassans handläggare, och vidare att företagshälsovården ska åläggas att hantera alla längre sjukskrivningar som är att likna vid rehabiliteringsprocesser där arbetssituationens roll är både tydlig och uppenbar.

För det behöver företagshälsovården ersättning, precis som sjukvården. Detta kräver en ny syn på företagshälsovården som en del av vårt allmänna sociala trygghetssystem. Det är viktigt att fortsätta diskussionerna om hur företagshälsovården ska organiseras och ersättas, och det är rimligt att regionerna tar sitt ansvar.