Om WHO:s mål att eliminera hepatit C till år 2030 ska uppnås behöver vi nå alla patientgrupper. I många fall måste behandling erbjudas på andra mottagningar än vid infektionskliniker. Det är därför angeläget att den arbetsgrupp som arbetar med en nationell handlingsplan för hepatit C-eliminering tar fram tydliga och enkla rutiner för hur handläggning och behandling kan skötas inom psykiatri, beroendevård, primärvård, kriminalvård och på behandlingshem, men även direktiv om i vilka fall kontakt med infektionsklinik är nödvändig.

I dag finns effektiva direktverkande antivirala läkemedel mot hepatit C-infektion som botar >95 procent av dem som får behandling [1]. Behandlingen är, åtminstone i teorin, tillgänglig för alla patienter med hepatit C-infektion utan restriktioner. Behandlingsrekommendationen från Referensgruppen för antiviral terapi (RAV) har inte uppdaterats sedan oktober 2017 [2]. I RAV:s riktlinjer räknas patienter med pågående eller nyligen avslutat missbruk som »särskild patientgrupp«, då RAV anser att följsamheten kan påverkas negativt hos dessa patienter och att speciella resurser därför krävs för behandling.

Enligt statistik från kvalitetsregistret InfCare hepatit behandlades nästan 16 000 personer med de nya direktverkande antivirala läkemedlen under perioden 2014–juni 2019. Samma period rapporterades cirka 10 000 nya fall av hepatit C-infektion [3]. Merparten av de nya fallen (där smittvägen är känd) smittades genom injektion av droger (692 fall enbart under 2018). Då personer med aktivt drogbruk sällan följs upp vid en infektionsklinik är det rimligt att anta att gruppen »särskilda patienter« ökat markant i andel av det totala antalet smittade sedan RAV:s behandlingsrekommendation skrevs.

I rekommendationen anges flera läkemedel som likvärdiga, men endast sex subventioneras efter överläggningar mellan TLV, regionerna och läkemedelsföretagen [4]. Ytterligare fyra preparat subventioneras i andra hand för de svårast sjuka. Åtminstone en region uppger att läkemedelsbolag haft synpunkter på att deras förstahandsläkemedel inte skrivs ut i tillräckligt hög grad, trots att det rimligtvis är behandlande läkare som bäst kan bedöma vilket preparat som är mest lämpat för patienten.

En allt större andel av patienterna med hepatit C nås inte av infektionssjukvården. Fler vårdinrättningar och behandlingshem bör därför kunna erbjuda behandling. För att underlätta för förskrivande läkare och patienter vid behandling utanför infektionssjukvården är följande kriterier viktiga att beakta:

  • Kort behandlingstid gör det lättare att få patienterna att ta hela behandlingen.
  • »Förlåtande« behandling avseende missade doser – 50 procent följsamhet räcker för utläkning.
  • Låg risk för resistensutveckling – inget behov av resistensbestämning före behandlingsstart kortar ner handläggningstiden avsevärt.
  • Pangenotypisk behandling – inget behov av genotypning, vilket förkortar handläggningstiden.

Behandlingsriktlinjerna bör även precisera att poängsystem (APRI, GUCI, FIB-4) i de flesta fall kan ersätta Fibroscan-undersökning för bedömning av fibrosgrad. Eftersom handläggningen är densamma för fibrosgrad 0–3 behöver man i regel endast veta om patienten har cirros eller inte. Tillgänglighet till Fibroscan är också begränsad. I Västra Götalandsregionen kan patienter få åka 16 mil enkel väg för en sådan undersökning. Sannolikt är situationen densamma även i mer glesbefolkade delar av landet.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.