WHO:s faktablad om fysisk aktivitet lyfter fram inaktivitet som en viktig riskfaktor för förtida död [1]. Ett faktablad om sömnens betydelse skulle också behövas. Sömnen är minst lika avgörande för vår kort- och långsiktiga hälsa. Sömn (och brist på sådan) påverkar bland annat metabolismen, viktregleringen, det kardiovaskulära systemet och immunförsvaret [2]. Sömn är även avgörande för att kunna fatta väl avvägda beslut. Impulskontrollen försämras efter en natts vakenhet, och vid stress kan sömnbrist försämra minnesförmågan [3, 4]. I sjukvården, särskilt inom intensivvården, störs ofta både patienters och läkares sömn [5, 6].

Randomiserade studier visar att en halv eller hel natts vakenhet försämrar antikroppssvaret på vaccin mot exempelvis influensa och hepatit A. I en studie sågs dubbelt så hög antikroppstiter fyra veckor efter vaccination hos en grupp som fått sova hela natten jämfört med en grupp som hölls vaken natten efter vaccination [7]. Studier visar även att sömn främjar monocyternas uttryck av IL-12, vilket i sin tur främjar interaktionen mellan antigenpresenterande celler och lymfocyter [8].

I en prospektiv kohortstudie av sjuksköterskor sågs en 70 procent högre risk för pneumoni hos individer som sov färre än fem timmar per natt jämfört med dem som sov åtta timmar [9]. I en studie där friska individer exponerades för rinovirus sågs en över 300 procent ökad risk för att utveckla symtom på rinofaryngit hos individer som bara sov 5–6 timmar per natt jämfört med dem som fick minst sju timmars sömn [10].

Under djupsömnen sker hög utsöndring av tillväxthormon och prolaktin. Djupsömnen anses därmed särskilt viktig för det specifika immunförsvaret [7, 11]. Närmare uppvaknandet stiger kortisolnivåerna hastigt. Tillsammans med ökad aktivering av det sympatiska nervsystemet under dagtid bidrar aktiviteter under djupsömnen till att främja funktioner i det ospecifika immunförsvaret [11]. Hos individer som hålls vakna under natten ökar i stället kortisolnivåerna, och neutrofilernas förmåga att utsöndra fria radikaler försämras [12].

Skiftarbete stör inte bara sömnen utan »desynkroniserar« även de dygnsrytmer som reglerar immunförsvarets funktioner. Simulerat skiftarbete har visats störa kortisolnivåerna i kroppen samtidigt som inflammation i perifera vävnader och cirkulationen ökar [13, 14]. En population på nära 600 skiftarbetare respektive icke skiftarbetare följdes under nästan ett år. Bland skiftarbetande män sågs cirka 20 procent högre risk för akut rinofaryngit och influensaliknande sjukdom under studieperioden [15].

Skift där man går på arbetet senare och senare på dygnet anses ge mindre desynkronisering [16]. Vidare tyder studier på att mer regelbundna sovvanor kan bidra till minskad inflammation [17]. Dagsljus på morgonen, låg ljusnivå på kvällen och daglig träning kan förbättra sömnen [18, 19]. Att begränsa det dagliga tidsfönstret för när man äter är kopplat till minskad inflammation, sannolikt delvis beroende på att kroppens metabola och immunologiska dygnsrytmer hamnar mindre i konflikt med varandra [20, 21].

Schemalagda arbetspass för morgon- respektive kvällsmänniskor har visat sig förbättra sömnen och det subjektiva välmåendet [22]. Även förkortade arbetspass (tidigt respektive sent nattskift) bör övervägas [23]. En tupplur har intressant nog visat sig kunna minska inflammationsmarkörer, som stiger vid sömnbrist [24, 25]. Vid otillräcklig tid för sömn kan en kort tupplur (helst under 30 min) rekommenderas. Tid för sömn och återhämtning är med andra ord avgörande för att vårdpersonal som riskerar att smittas av olika patogener (exempelvis sars-cov-2) [26] i arbetet ska kunna bygga upp ett fullgott immunförsvar.