Sjukvården ställer om och vårdpersonalen ställer upp, men individer utsätts för svåra medicinska beslut och prioriteringar under covid-19-pandemin som riskerar att ge hög grad av moralisk stress [1]. Långa arbetspass och oro över brist på adekvat skyddsutrustning, med risk för att själv insjukna och smitta närstående, ökar personalens sårbarhet [2]. I hastigt etablerade vårdmiljöer med nya arbetslag, ibland ovana medarbetare samt föränderliga rutiner och riktlinjer ökar risken för både akut och långsiktigt stressrelaterad ohälsa [3-5].

Moralisk stress uppstår då man i en specifik situation inte kan agera utifrån sina moraliska värderingar. Om denna typ av stress inte lyfts och ventileras ökar risken för utmattning och att vårdpersonal lämnar yrket [1, 6]. Evidensen för hur krisstöd bör organiseras är inte entydig, men forskning ger stöd för olika insatser. För att öka uthålligheten på individ- och organisationsnivå bör man känna till att

  • känslor och beteenden som uppstår vid moralisk stress är normala reaktioner på svåra situationer
  • olika situationer kan skapa moralisk stress på olika sätt hos olika individer och olika professioner
  • moralisk stress är övergående men kan kvarstå om stöd och verktyg saknas
  • ett öppet arbetsklimat där medarbetare ges utrymmer att tala om sina upplevelser är av stor vikt.

Vården bör utbilda och förbereda personalen med hjälp av väl utvecklade system för stöd, uppföljning, bedömning och behandling. Grunden bör vara de fem principer för stöd som beskrivs i litteraturen [7, 8] och som syftar till att

  • stärka känslan av säkerhet,
  • lugna dem med uttalade stressreaktioner,
  • stärka känslan av självtillit och tillit till samhällets förmåga,
  • stärka samhörighet (socialt stöd) och
  • stärka känslan av hopp.

I slutet av arbetspass bör personalen få möjlighet att tala med varandra om det man exponerats för (inklusive händelser som genererat moralisk stress), gärna med hjälp av dialogmetoden AAR (after-action review) [9,10]. Detta kan utveckla kommunikationen och sammanhållningen, stärka tilliten och reducera stress [11].

Bra ledarskap, god sammanhållning och genomtänkt stöd är andra centrala skyddsfaktorer [12-14]. Kraven på synlighet och närvaro ökar i krissituationer och ger ledare möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om situationen [15].

I det svåra omställningsläge sjukvården befinner sig i bör ledare vara förebilder och gärna handlägga patienter själv samt vara nära sin personal. Ledare bör schemalägga dagliga AAR för att stärka såväl insatsenheter som vårdteam och hela vårdkedjan, reducera stressfaktorer (och deras konsekvenser) samt följa upp och se till att drabbade får stöd och behandling.

Vikten av återhämtning och sömn betonas starkt i stresshantering [4, 5, 16, 17]. Ökad medvetenhet om stress på individnivå och hur den bäst hanteras [18, 19] är, i kombination med socialt stöd, också av vikt för att minska risken för posttraumatisk stressreaktion [20-22].

Följande kan individen göra för att öka sin uthållighet:

  • Håll hårt på veckovilan. Minst 1 ledig dag per vecka.
  • Värna sömnen. Minst 6 timmar sömn per natt. Ta störd sömn på allvar.
  • Ta flera korta mikropauser under dagen.
  • Umgås med personer som har lugnande inverkan.

Fysisk träning, avslappning, uppmärksamhet på andningen, mindfulness, medkänsla, yoga och groundingtekniker kan öka förmågan att varva ner och ge ökad motståndskraft [23, 24]. Att lyssna på musik [25, 26] eller skriva ned sina upplevelser kan också minska stressreaktioner [27].

För att stärka förutsättningarna för ett hållbart arbetsliv i en hållbar sjukvård både under och efter covid-19-pandemin krävs långtgående systematiskt utarbetade organisatoriska rutiner och individorienterade insatser.