Välkända luftvägsvirus som rinovirus tros kunna smitta oralt [1]. Virusbelagda ytor (fomiter) [2, 3] har visat sig vara en potentiell källa för smittöverföring, även fekal–oral transmission [4]. Detta gäller även för coronavirus; samtliga sju typer kan påvisas i feces [3, 5]. Även för det förra sars-viruset (sars-cov-1) har fekal–oral smitta via aerosoler beskrivits [6, 7].

Morfologiskt intakta viruspartiklar har påvisats i feces sedan slutet av 1970-talet [exempelvis egna data, LS], vilket ger stöd för att coronavirus kan passera mag–tarmkanalen. Dock krävs sannolikt betydligt högre doser än för luftvägsinfektion [1].

Vid utbrottet av sars-cov-1 fick 73 procent av patienterna mag–tarmrelaterade symtom (diarré) [8]. Virusets RNA kunde detekteras i avföring upp till 10 veckor efter symtomdebut [9]. Kliniska biopsier visar att viruset kan replikera både i ileum och kolon [9]. Vid mers-utbrottet fick runt en fjärdedel av patienterna mag–tarmsymtom och mers-cov kan, liksom sars-viruset, infektera och skada tunntarmen [10, 11]. Särskilt i mindre sura förhållanden kan viabelt mers-virus ta sig förbi magsäcksmiljön, exempelvis postprandialt eller vid syrahämning med protonpumpshämmare [11].

Nya rön visar att sars-cov-2 kan infektera humant tarmepitel [12, 13]. Ingångsreceptorn för viruset, ACE-2, uttrycks i stora delar av mag–tarmkanalen, munslemhinnan och på tungan, med högst uttryck i ileum [12, 14-16].

Aptitförlust, diarré, illamående/kräkningar och buksmärta har rapporterats i en betydande andel av fallen med covid-19. En metaanalys (60 studier; 4 243 patienter) fann att förekomsten av mag–tarmsymtom i genomsnitt var runt 18 procent [17-19]. Diskussioner har därför förts kring fekal–oral smitta [20-22]. Barn och vuxna kan ha tecken på mag–tarminfektion med sars-cov-2 utan samtidig luftvägsinfektion, med viss evidens för aktiv virusreplikation i tarmen [22-24].

Andra nya rön visar att åtminstone lindriga fall av covid-19 kan börja med mag–tarmsymtom (diarré). Dessa fall tog signifikant längre tid att diagnostisera kliniskt och hade ett mer utdraget förlopp [25], och patienterna testades i högre utsträckning positivt för sars-cov-2-RNA i avföringen (73 kontra 14 procent) [19, 25].

Dessa fynd gör patogenesen vid covid-19 mer komplicerad, även om hematogen spridning inte kan uteslutas [26]. Virusutsöndring tycks kunna fortgå via feces efter att den upphört i luftvägarna [19, 27], och utsöndring av stora mängder virus stöds av att sars-cov-2 påvisats i avloppsvatten [28-33].

I likhet med tidigare coronavirus [34] kan sars-cov-2 vara smittsamt i flera dagar på vissa ytor [35, 36]: på plast och metall minst tre dagar, på kartong mindre än ett dygn [35]. Flera virus (exempelvis adeno- och coronavirus) har observerats kunna förbli smittsamma på färsk mat [4], särskilt när den förvaras kallt [37]. Sars-cov-2 uppvisar också en förlängd smittsamhet vid lägre temperaturer (över två veckor vid 4 °C), men inaktiveras inom några minuter vid temperaturer över 70 °C [35]. En etablerad smittoväg från ytor (exempelvis i matbutiker) till slemhinnor är via händerna. Studier visar att luftvägsvirus kan förbli viabla i timmar på händerna; 16 procent av rinovirus var viabelt i minst 3 timmar [38].

Då vi fortfarande vet relativt lite om smittvägarna vid covid-19 bör försiktighetsprincipen tillämpas, särskilt med tanke på påvisad gastrointestinal tropism och lång ytstabilitet hos sars-cov-2. Även om den primära smittvägen är luftvägarna bör man tills vidare beakta att oral smitta (via händer och kontaktytor) inte kan uteslutas. Detta kan särskilt behöva beaktas i miljöer med sämre möjligheter till rengöring som till exempel kommunala transportmedel och vissa boenden [27]. Flera fall av infektionen riskerar annars att gå ouppmärksammade.