Det kliniska förloppet vid covid-19-infektion varierar extremt, från subkliniskt till ECMO-krävande. I epidemiologiska rapporter, och även i andra studier, har man försökt identifiera riskfaktorer som skulle kunna visa på åtgärder för att förebygga svåra fall och effektivare behandla dem som ändå drabbas.

Hög ålder förklarar inte alla fall och är ju svårt att åtgärda. Åldrandet är kopplat till många fysiologiska mekanismer, och de som har relevans vid covid-19 bör återspeglas i rapporteringen även hos andra riskgrupper. ACE-2-receptorn har fått stor uppmärksamhet, men det har hittills inte lett till realistiska möjligheter att påverka sjukdomen [1]. Andra epidemiologiska ledtrådar bör följas upp i förhoppning om att hitta effektiva åtgärder.

Infektion och dödlighet i covid-19 drabbar oproportionerligt många afroamerikaner, även efter kontroll för socioekonomiska riskfaktorer och annan sjuklighet [2]. I Sverige tycks personer med afrikanskt ursprung också vara överrepresenterade. Sex av de 15 första avlidna i Stockholm hade somaliskt ursprung, men även personer med ursprung i Irak eller Syrien har visats ha en klart ökad risk enligt data från Smittskydd Stockholm.

Kända riskfaktorer för covid-19 är övervikt, diabetes och institutionsboende. Gemensamt för samtliga kända riskfaktorer (även hög ålder) är låga D-vitaminnivåer [3-6]. D-vitaminbrist (25-OH-D-vitaminnivåer under 50 nmol/l) förekommer hos över 70 procent av afroamerikaner [7]. I Sverige är risken för låga D-vitaminnivåer sannolikt ännu högre, med tanke på avståndet från ekvatorn. Flera studier visar också att majoriteten av svensksomaliska kvinnor har extremt låga D-vitaminnivåer (< 25 nmol/l) [8-10]. Låga nivåer rapporteras även hos äldre på institutioner (oavsett etnicitet) [5, 6], personer med intellektuell funktionsnedsättning [11] och patienter inom psykiatrin [12].

Enligt The Guardian (18 april) var 34,5 procent av covid-19-patienter inom den brittiska intensivvården svarta, asiater eller av annan etnisk minoritet, trots att de endast utgör 13 procent av befolkningen [13]. Detta kan knappast förklaras enbart av socioekonomiska förhållanden, då de 14 brittiska läkare som avlidit i covid-19 också tillhörde en etnisk minoritet [13]. Att socioekonomin inte är utslagsgivande framgår av en artikel i Washington Post (27 april) som rapporterar om höga dödstal i covid-19 i välbeställda delar av USA med i huvudsak afroamerikansk befolkning.

I en filippinsk studie [15] delades 212 patienter med covid-19 in i fyra kliniska svårighetsgrader: lindrig (utan pneumonidiagnos), måttlig (verifierad pneumoni), svår (hypoxi, syremättnad ≤ 93 procent) och kritisk (andningssvikt/ARDS). Genomsnittligt 25-OH-D-vitamin i serum för de fyra grupperna var 78,0, 68,5, 53,0 respektive 42,8 nmol/l. Konstaterad D-vitaminbrist (under 50 nmol/l) gav kraftigt ökad risk för allvarliga komplikationer jämfört med nivåer över 75 nmol/l.

D-vitaminbrist ökar risken för svårt förlopp vid covid-19. En metaanalys av placebokontrollerade studier visar att D-vitaminbehandling skyddar mot luftvägsinfektioner generellt. Effekten är störst (NNT = 4) hos individer med låga D-vitaminnivåer (< 25 nM) [16], vilket kan förklaras av vitaminets effekt på immunförsvaret [17, 18].

D-vitamin är billigt och ofarligt inom terapeutiska gränser. Trots att det saknas evidens från randomiserade behandlingsstudier för D-vitaminets skyddande effekt mot covid-19 [19, 20] bör man sträva efter att höja D-vitaminstatus hos riskgrupper som inte når upp till adekvata nivåer genom solljus eller kosten.