Lagen om vård av unga (LVU) [1] åberopas när ett barn behöver tas om hand och skyddas från föräldrars bristande omsorgsförmåga. Av Socialstyrelsens nyligen utgivna handbok »Placerade barn och unga«, som riktas till socialtjänsten [2], framgår att utgångspunkten när barn skiljs från sina föräldrar är att familjen ska återförenas så fort som målet med insatsen uppnåtts. Placeringen ska inte pågå längre än nödvändigt. I vissa fall kan dock förhållandena vara sådana att återförening inte bedöms vara till barnets bästa efter att man beaktat barnets behov av en stabil och trygg uppväxt.

Ett fall som berört många starkt belyser förhållanden där huvudregeln om återförening inte borde ha följts. Ärendet fick mycket stor uppmärksamhet i medierna och handlar om en liten flicka som placerats i jourfamiljehem av socialtjänsten redan som nyfödd. Vid knappt två månaders ålder placerades flickan i ett tryggt familjehem då de biologiska föräldrarna bedömdes ha allvarliga missbruks-/drogproblem. Redan under flickans första levnadsår ville den biologiska modern få tillbaka vårdnaden om barnet, men förvaltningsrätten kom fram till att det fanns allvarliga missförhållanden i familjen (bland annat att fadern avtjänade ett fängelsestraff).

Förvaltningsrätten bedömde därför att det fanns en påtaglig risk för att flickans hälsa och utveckling skulle skadas vid en återförening. Beslutet överklagades, och efter dom i kammarrätten återplacerades flickan hos de biologiska föräldrarna, trots att socialtjänsten avrått från återförening (bland annat på grund av att föräldrarna vägrat drogtest). Socialnämndens försök att få fallet prövat i Högsta förvaltningsrätten avslogs. Tio månader efter återplaceringen fann polisen den då 3-åriga flickan död i hemmet hos de biologiska föräldrarna.

Hade den tragiska händelseutvecklingen kunnat förhindras?

Regeringen har nyligen tillsatt en särskild utredare med uppdrag att ta fram ett lagförslag (»lex Lilla hjärtat«) [3] om hur tvångsvårdade/LVU-placerade barns rättigheter ska stärkas i domstol. I utredarens uppdrag ligger också att se över socialnämndernas möjligheter att kräva alkohol- och drogtest hos vårdnadshavare som vill ha umgänge med eller få tillbaka vårdnaden av sitt barn.

Rapporter i medierna talar starkt för att de biologiska föräldrarna i det aktuella fallet hade allvarliga psykiska problem/neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och ett pågående missbruk, vilket styrks av den information socialtjänsten kan lämna ut i ärendet. Föräldrarna tycks därmed ha saknat förutsättningar att ta hand om ett barn. Detta borde ha varit tillräckligt för att inte tillåta återförening, det vill säga under sådana omständigheter borde rätten inte kunna sätta sig över socialtjänstens expertutlåtanden.

I brottmål kan domstol begära rättspsykiatrisk utredning av en brottsmisstänkt inför valet av påföljd. Det lagförslag/betänkande som ska tas fram av den särskilda utredaren på Socialdepartementet syftar till att stärka rättigheterna i domstolar för barn som tvångsvårdas enligt LVU och som löper en påtaglig risk för skadad hälsa eller utveckling hos de biologiska föräldrarna. Om kammarrätten i det fall som beskrivs ovan behövt ytterligare underlag för beslut borde man ha efterfrågat psykiatrisk/neuropsykiatrisk utredning av de biologiska föräldrarna.

Kammarrättsråd som är satta att fatta livsavgörande juridiska beslut för ett barn bör inte utan motivering få gå emot utlåtanden från socialtjänsten och/eller psykiatrisk/neuropsykiatrisk expertis. En skrivning om att domstolen kan/bör begära sådan utredning av föräldrar i placeringsärenden bör finnas med i det lagförslag som ska presenteras senast i slutet av februari 2021.