Det senaste decenniet har åtskilliga svenska sjukhus installerat lustgasdestruktorer, vars påstådda nytta nyligen berördes kortfattat i ett reportage om hållbar sjukvård i Läkartidningen [1]. Det verkar emellertid vara ont om faktabaserad kunskap om nyttan av lustgasdestruktorer.

Ett Kalifornienbaserat undersökningsföretag rapporterar att lustgasanvändningen inom den medicinska sektorn ger en minimal miljöpåverkan och svarar för endast 0,05 procent av den globala lustgasemissionen [2]. Samtidigt finns lustgas med på WHO:s lista över de läkemedel som bedöms vara mest effektiva, säkra och kostnadseffektiva inom vården [3]. Lustgasförbrukningen inom svensk anestesi är mycket låg. Modern teknik med ytterligt låga färskgasflöden samt kombinationen blockad plus ytlig generell anestesi och/eller kortverkande intravenösa läkemedel i stället för inhalationsanestetika har sänkt en redan låg förbrukning markant.

Sjukvårdens ojämförligt största förbrukare är förlossningsavdelningarna. Dubbelmasksystem finns, men alla med erfarenhet av arbete på förlossningssalar vet hur det går till i praktiken. När värken börjar drar mamman i sig lustgas. När värken klingar av släpper hon masken och andas ut lustgasen i förlossningssalen. Gasen hamnar därmed inte i destruktorn. Förlossningssalen är den enda miljö inom svensk sjukvård där det går att mäta upp tillfälliga lustgaskoncentrationer som ligger över det hygieniska gränsvärdet.

För att komma till rätta med detta kan minst två lösningar tänkas.

  1. All rumsluft från förlossningssalarna evakueras till destruktorn – vilket kräver en specialbyggd ventilationsanläggning.
  2. Dagens system kombineras med en strikt upprätthållen »lustgasdisciplin« där mamman inhalerar lustgas som i dag men när värken släpper andas hon in rumsluft och andas sedan ut i masken så att lustgasen hamnar i destruktorn. Detta kräver ett par minuter efter varje användning av lustgas – under många timmars förlossningsarbete.

Min bedömning är att lustgasdisciplinen inte är realistisk i de flesta förlossningssituationer, och jag skulle bli mycket förvånad om inte Svensk förening för obstetrik och gynekologi samt Barnmorskeförbundet håller med. Den praktiskt genomförbara lösningen är den första – att all luft från förlossningssalarna leds till destruktorn. Det vore inte så svårt att åstadkomma vid ett nybygge – men att bygga om existerande ventilationsanläggningar är nog en annan femma. Ingen av lösningarna torde vara utan (betydande) kostnader.

Märk väl: Allt handlar om från början försumbara utsläpp – 0,5 promille av den globala totalen [2]. I Läkartidningen anges att utsläppen av lustgas från svenska sjukhus minskat med 52 procent under perioden 2009–2018 beroende på användningen av lustgasdestruktorer [1].

Märkligt nog har jag inte läst någon uppgift om förbrukningen av lustgas under ovan nämnda period. Om förbrukningen minskat har naturligtvis utsläppen gjort det i motsvarande grad – även utan destruktorer? Har man över huvud taget mätt detta? Och har man mätt hur mycket av den förbrukade lustgasen som passerar destruktorn? Om inte – varför? Vill man inte ta reda på fakta?

En destruktor är inte gratis, och en leverantör anger dess effektbehov till i genomsnitt cirka 1,5 kW. På ett år blir det mer än 13 000 kWh per sjukhus – till i stort sett ingen nytta alls. Kostnader för underhåll och kontroller tillkommer.

Tills övertygande faktaunderlag visar annat hävdar jag att lustgasdestruktion endast är ett politiskt korrekt slag i luften. Destruktion är ett försök att med en icke fungerande metod lösa ett problem, som inte finns. Skattemedel kan användas mycket bättre än så.