I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar (2012) rekommenderas att patienter med artros inte ska erbjudas artroskopi. Antalet sådana artroskopier uppskattades av Socialstyrelsen till 2 200 per år, och om rekommendationen följdes beräknades kostnadsbesparingen bli 22 000 000–24 000 000 kronor.

I april 2020 presenterade Socialstyrelsen ett remissunderlag för uppdaterade nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar [1]. I underlaget rekommenderas att patienter med artros eller misstänkt degenerativ meniskskada och smärta i knä inte ska erbjudas artroskopi.

I konsekvensanalysen uppskattas antalet artroskopier vid artros eller misstänkt degenerativ meniskskada och smärta i knä till 13 400 per år. Socialstyrelsen angav i ett pressmeddelande [2] att hälso- och sjukvården skulle kunna spara över 250 000 000 kronor per år på att avveckla artroskopisk kirurgi vid artros i knät eller misstänkt degenerativ meniskskada samt att besparingen inte anses påverka patienternas hälsa eller livskvalitet.

Vi reagerar i första hand mot den kostnadsbesparing på 250 000 000 kronor som presenteras i remissversionen och pressmeddelandet. Socialstyrelsen har använt Region Skånes prislista. Om man i stället baserar beräkningen på Stockholms prislista för Vårdval ortopedi skulle besparingen bli 100 000 000 kronor, förutsatt att samtliga 13 400 åtgärder gjordes med anledning av artros eller degenerativ meniskruptur.

Även konsekvensanalysen kan innehålla felaktiga antaganden. Väljer man att analysera offentligt tillgängliga data i Patientregistret [3] genomfördes totalt 13 737 artroskopier på patienter över 35 år under 2018, vilket stämmer relativt väl med de 13 400 åtgärder som presenteras i remissversionen. Bland de 13 737 inrapporterade artroskopierna var 7 166 registrerade som »partiell excision av menisk i knäled – artroskopisk eller endoskopisk« (KVÅ-kod NGD11). För att kunna bekräfta att dessa ingrepp gjordes med anledning av artros eller degenerativa meniskskador krävs, enligt vår mening, parning av diagnoskoder kopplade till genomförda ingrepp. Detta går inte att göra utifrån tillgänglig data [3].

Att utgå ifrån att samtliga artroskopiska ingrepp på patienter över 35 år (inklusive de 7 166 meniskresektionerna) beror på degenerativ meniskskada eller artros saknar vetenskapligt stöd. I flera vetenskapliga studier där patienter med knäbesvär genomgått artroskopi och där jämförelse gjorts med fysioterapeutisk behandling är patienternas medelålder 50 år och äldre [4, 5].

Majoriteten av studierna har exkluderat posttraumatiska tillstånd som orsakar knäsmärtor, och en studie visar att patienter som behandlats med artroskopi har mindre besvär än icke-opererade ett år postoperativt. Detta skulle kunna innebära snabbare återgång till motion och idrott, vilket rimligen bör ses som positivt ur både patient- och samhällsperspektiv.

Våra argument får också visst stöd i Socialstyrelsens remissversion, där det påpekas att fler studier krävs för att värdera resultaten av artroskopisk intervention i olika undergrupper.

Vi instämmer i Socialstyrelsens rekommendation att artroskopi ska betraktas som »icke-göra« hos majoriteten av patienter med smärta i knäleden till följd av artros. Däremot är antagandet att all artroskopi hos patienter över 35 år görs på grund av artros eller degenerativ meniskruptur felaktigt och saknar vetenskaplig grund.

En noggrannare analys av preoperativa diagnoser kopplat till enskilda åtgärder kan bidra till att skapa ett mer rättvist underlag. Vi bistår gärna Socialstyrelsen med att skyndsamt ta fram en sådan analys.

I väntan på noggrannare analys av grunddata vill vi uppmana Socialstyrelsen att förtydliga uppgifterna om antal ingrepp och potentiell kostnadsbesparing för att budskapet inte ska missuppfattas av beslutsfattare, professioner och patienter.

Läs repliken:

Socialstyrelsen och SBU svarar om artroskopisk kirugi