Under coronapandemin ska hemmet vara den säkraste platsen, men så är det inte för alla. Organisationer i Sverige och globalt slår larm om att våld i nära relationer ökat under coronapandemin. Samtidigt är det svårare att söka hjälp då de utsatta är isolerade med sin förövare i hemmet.

Det är mer angeläget än någonsin att vården uppmärksammar våld i nära relationer, att vi vågar se och fråga samt erbjuda stöd och skydd till de utsatta. Barn i sådana relationer är givetvis också extra utsatta [1-3]. Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) efterlyser nu insatser för att upptäcka det oftast könsbaserade våldet [1]. Flera länder, däribland Kina, Spanien, Frankrike och Italien, rapporterar om en ökning av våld i nära relationer efter att karantän infördes [4, 5].

Den nationella stödtelefonen »Kvinnofridslinjen« har ännu inte sett någon ökning av telefonsamtal, men detta stämmer överens med läget under semestrar och ledigheter. De utsatta hör vanligen av sig när vardagen börjar igen, då chanserna ökar att förövaren inte har uppsikt över sitt offer. Samtalen till stödlinjer från oroliga anhöriga har däremot ökat. NCK räknar med ett uppdämt behov av stöd i takt med att isoleringen släpper [1, 6]. Detta stämmer med rapporter från andra europeiska länder [5].

Orsaker till eskaleringen av våld i hemmet under pandemin är bland annat ökad oro och stress hos förövarna samt ekonomiska svårigheter. Mönstret ses vid andra kriser som medför stark stress. Tillsammans med ökad isolering skapar det en grogrund för ökat kontrollbeteende och maktutövande bakom stängda dörrar [3, 5].

Globalt uppskattar WHO att en tredjedel av alla kvinnor som haft en relation upplevt fysiskt och/eller sexuellt våld och att fyra av tio mord på en kvinna begås av en partner [7]. I en svensk studie uppskattas livstidsprevalensen för allvarligt sexuellt, fysiskt eller psykiskt våld till nästan hälften av alla kvinnor [8]. I våld i nära relationer är förövaren oftast en man och offret en kvinna, men även andra förhållanden förekommer [9] och inga samhällsklasser är undantagna [10].

Att bli utsatt för våld ökar risken för psykisk och fysisk ohälsa senare i livet. WHO anser att det är en betydande folkhälsofråga och enligt FN är det en mänsklig rättighet att få leva sitt liv fritt från våld [7, 11]. I Sverige har vi sedan 1 juli 2018 en sexualbrottslagstiftning som bygger på frivillighet [12]. Även barn i våldsamma relationer måste uppmärksammas, och barn som bevittnat våld av eller mot en närstående ska enligt socialtjänstlagen betraktas som brottsoffer [13].

Våld i nära relationer är ett samhällsproblem och innebär stort fysiskt och psykiskt lidande för de drabbade [7]. Socialstyrelsen uppskattade 2006 den totala samhällskostnaden för våld mot kvinnor till cirka 3 miljarder kronor [14]. Om våldet ökar under coronapandemin ökar även samhällets kostnader. Regeringen har avsatt 100 miljoner kronor extra som stöd i arbetet mot olika former av utsatthet och våld [15].

Att ta sig ur en våldsam relation är svårt, och i och med coronapandemin och dess rörelseinskränkningar är det ännu svårare [1, 3]. Vården har en avgörande roll att spela. Vi måste våga se och fråga om misstänkt våld i nära relationer samt erbjuda skydd och stöd.