Tillsammans med två narkosläkarkollegor har jag tagit fram en modell för utlandsarbete för ST-läkare. Programmet (ZEP, Zanzibar education programme) ger ST-läkare inom anestesi och intensivvård möjlighet att med »ryggsäckspengar« randa sig vid anestesikliniken på Mnazi Mmoja Hospital, Zanzibar. Resurserna på kliniken vid Mnazi Mmoja-sjukhuset är ytterst begränsade, och ett syfte med programmet är att hjälpa till med att skapa en mer patientsäker vårdapparat. ZEP förmedlar kontakter och hjälper till med boende och praktikaliteter, men ST-läkaren är fortfarande anställd på sin hemmaklinik, med allt vad det innebär i form av trygghet, lön och försäkringar.

I den svenska vårdapparaten kallas läkarna vårdgivare och ingår i den så kallade vårdproduktionen. Det mesta inom vården är standardiserat och mycket går på rutin för att snabbt och smidigt kunna gå vidare, ta nästa patient och öka vårdproduktionen. Vårdapparaten har gjort oss säkra och effektiva, men också lite »dumma«. Vi behöver inte tänka ut vilka prov som ska tas vid misstänkt akut buk; för det finns »bukblocket« att ta till. Inom kort passerar väl de flesta patienter genom en datortomograf från väntrummet in på akutmottagningen så att diagnosen är klar innan vi hinner sätta på oss undersökningshandskarna…

Men lek nu med tanken att resurserna inte finns där; att ditt sjukhus inte har tillgång till röntgen, labb, elfores och urinsediment och att varje E-koncentration är värd sin vikt i guld i händelse av blödning. Varje ordination måste övervägas noggrant, och stetoskopet, blodtrycksmanschetten och de kliniska färdigheterna måste dammas av igen. Jag skulle naturligtvis inte vilja att det såg ut så på våra svenska sjukhus, men jag är övertygad om att det skulle stärka de flesta av oss att veta att vi kan fungera yrkesmässigt under resurssvaga förhållanden.

Frågan är hur rustat vård-Sverige är för en kritisk situation? Om det mesta vi gör under arbetsdagen numera är att tränas i att vara snabba, smidiga och jobba patientsäkert i olika flöden och processer, hur kan vi då patientsäkert ta hand om skottskador, sprängoffer, ebolasmitta och pandemier?

Att engagera sig internationellt ger möjlighet att tränas i ett annat sätt att jobba, men jobb utomlands en tid under karriären är inte bara utvecklande på de professionella och personliga planen för den enskilda läkaren. Det är även en bra investering för regioner och landsting. Efter hemkomsten är vi sannolikt både tryggare och säkrare doktorer än innan vi åkte.

Antalet svenska läkare som kommer iväg på utlandsuppdrag är förhållandevis litet. Skälen är många, och privatlivet är ett. Barnens skolgång, partnerns jobb, sjukdom hos äldre släktingar etc är hinder för många. Men alltför ofta är det arbetsgivaren som ogärna släpper iväg läkaren, med motiveringar som »svårtäckta luckor i schemat«, »dålig kontinuitet« och att administrativa uppdrag måste skjutas upp.

För att säkerställa god och säker vård här hemma när verksamheten så kräver borde arbetsgivarna uppmuntra ideella utlandsuppdrag. Inom vissa specialiteter bör även Socialstyrelsen överväga att ställa krav på att läkaren skaffar sig de erfarenheter som krävs för att hantera resursbrist, större händelser eller katastrofsituationer.