Coronapandemin tydliggör den sårbarhet som världens sju miljarder människor och våra samhällen bär på. Klyftan riskerar att fördjupas mellan de som klarar sig hyggligt och de som drabbas allra hårdast, både inom och mellan nationer. Miljontals människor kan stå utan tillgång till basal sjukvård. Samhällen som redan före coronakrisen kämpade med hunger och extrem fattigdom får nu än sämre förutsättningar att föra denna kamp. Om vi försummar att hjälpas åt och exkluderar de mest utsatta från basal omsorg drabbar det även oss. Pandemier bryr sig inte om nationsgränser.

Covid-19 visar på de svårigheter som uppstår i en internationell ordning med nästan 200 nationalstater som alla vidtar separata och okoordinerade åtgärder. Det finns ett akut behov av att reformera och stärka FN och existerande svaga former för global styrning. Detta inser nog många, men få verkar tro att det är möjligt att åstadkomma hållbar förändring.

Demokrati utan gränser är den svenska grenen av Democracy without borders [1]. Vi verkar för en demokratisk världsordning som präglas av rättvisa, fred, frihet och hållbarhet. Inrättandet av ett världsparlament är en avgörande nyckel för att närma oss denna vision. Världsparlamentet bör utvecklas gradvis och successivt utrustas med mandat att fatta bindande beslut i frågor som rör hela världssamhället.

Ett första steg kan vara att inrätta en rådgivande parlamentarisk församling inom FN genom beslut i generalförsamlingen (i enlighet med FN-stadgan och utan möjlighet för säkerhetsrådets vetomakter att blockera). Fungerande demokratisk styrning behöver få en självklar plats i arbetet med globala hälsofrågor och andra gränsöverskridande problem som klimatkrisen, som redan hotar många människors hälsa och liv runt om i världen. Ett FN-parlament skulle ge helt nya verktyg för ansvarsutkrävande och demokratisk insyn i beslutsprocesser som rör hela mänskligheten.

Världsparlamentet skulle kunna initiera en oberoende internationell utredning av coronapandemins utbrott och spridning samt utvärdera FN:s och medlemsstaternas agerande under krisen. WHO:s begränsade resurser och beroende av enskilda nationalstaters goda vilja framstår återigen med plågsam tydlighet. USA:s ekonomiska bidrag utgör en betydande del av organisationens budget. När president Trump hotar att strypa dessa riskeras både organisationens effektivitet och långsiktiga arbete.

Inom ramen för ett FN-parlament skulle diskussioner kunna föras om hur WHO och det globala hälsosystemet kan stärkas inför framtida pandemier och andra globala hälsoutmaningar. Redan 1956 skrev FN:s dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld:

»Mer än någonsin tidigare är vår värld i dag en värld. En människas svaghet är allas svaghet, och en människas styrka – inte den militära styrkan, utan den verkliga styrkan, den ekonomiska och sociala styrkan, folkets lycka – är indirekt allas styrka.«

Vi läkare har i vår gedigna utbildning och våra kliniska erfarenheter tillägnat oss kunskaper kring människans sårbarhet och styrkor. Dessa kunskaper behövs i demokratins tjänst. God hälsa är en grundläggande mänsklig rättighet, men om den visionen inte ska förbli tomma ord måste den backas upp av konkreta förslag för en mer demokratisk global styrning. Stängda gränser och reträtt bakom nationalstatens allt högre murar erbjuder inga lösningar på globala problem. Global demokrati är däremot en verkningsfull medicin.